Arkiv för april, 2010

Gig #17 – premiär utanför 08

fredag, 30 april, 2010

I morse vaknade jag med intentionen att gå och titta på stand up på O’learys i Södertälje. Ett antal timmar senare kan jag konstatera att så blev det inte. Istället blev det en tur till Katrineholm för att själv kliva upp på scen.

Jag har haft några gig där det funnits saker jag inte varit nöjd med, även om de som helhet varit helt okej. I Åkersberga missbedömde jag en rutin som inte funkade så bra för den publiken och som jag la sist. Den är på ungefär två minuter dessutom. Så hade jag lite dötid på ungefär två minuter uppsplittrat på flera ställen visserligen. Ego kändes helt okej, men där hade jag velat dragit med publiken ännu mer även om jag fick med dem lite genom att prata ganska mycket med dem. På Klavér förra fredagen var publiken långt mycket mer förlåtande än min prestation var värd. Publiken räddade mig helt enkelt vilket inte händer så ofta.

Idag kändes det dock väldigt bra! Bästa giget sen Bålsta skulle jag nog vilja påstå. Jag kände mig avslappnat, kanske tack vare Anders Celins tips att le överdrivet mycket innan. Publikreaktionerna var positiva. Det jag tar med mig från idag är de ställen som jag redan vet att jag måste slipa på. Men utifrån mina krav på mig själv, jag är trots allt i början av resan, så känner jag att det var ett bra gig. Ingen totalbombning på något skämt, ett par riktigt sköna och höga skratt.

En delförklaring till att det gick bra kan också vara att idag gjorde jag något som jag tjatat på mig själv att jag måste göra. Jag använde mig av ett par minnestekniska knep. (Kanske borde det få ett eget inlägg, vad tycker ni? Jag har trots allt *skrytvarning* 7,5 högskolepoäng i just minnesteknik.) Jag använde dem inte jättemycket på scen, men bara vetskapen om att jag enkelt skulle kunna bläddra i akten i hjärnan om det skulle behövas kändes som en trygghet. Jag ska definitivt arbeta mer med detta i fortsättningen. (Även om jag i skrivandes stund faktiskt kom på att jag glömde en oneliner, men det må vara hänt.)

Till sist måste jag bara nämna de andra komikerna, för det var en ära att få vara med i ett sånt fantastiskt startfält! Även om jag var med som praktikant. David Druid konfade och körde även en längre inledning på andra akten. Jag har sett honom två eller tre gånger tror jag innan i kväll och han är riktigt, riktigt bra. Tyvärr såg jag inte hans framträdande utan hörde det bara från backstage, för hans minspel brukar höja showen ännu mer.

Efter att jag startat gick Evelyn Mok på och stod tyst i säkert en minut medan hon fick publiken att skratta. Fantastiskt! hon går Stand up star-kursen just nu och med den komiska ådran lär det bara vara en tidsfråga innan hon går från stand up star-elev till att bli en erkänd stand up stjärna. Hon har hållit på i ett år mer än mig och jag kan bara hålla tummarna för att jag har kommit lika långt om ett år.

Niklas Folkegård blev uppropad på scen igen efter att han avslutat första akten. Det var väldigt välförtjänt.

Och så Kodjo Akolor som avslutade hela tillställningen. Grymt! Otroligt närvarande i rummet trots att munnen gick i 180 som den brukar göra när han är i farten. Men det är för att han kombinerar ordflödet med ett riktigt smart material som han är en så skön komiker.

För mig som ALU var det en ära att få uppträda med fyra så vassa komiker, och framför allt var det en stor inspiration. Det kanske tar ett tag, men en dag ska jag upp på deras höjder!

Social stand up och kärleken

måndag, 26 april, 2010

Idag var jag på andra kursträffen med Anders Celin som vägledare i stand upens snåriga värld. Tydligen var det bra, för timmarna bara flög förbi. Ett annat tecken på att det var givande är att jag kom på ett par lösningar på plats till ställen jag haft problem med.

Vi pratade också om förberedelser innan man går upp på scen, och då slog det mig (det är ingen fara med mig, jag blev bara metaforiskt slagen) hur viktigt det är för mig att känna mig social när jag går upp. Det beror nog på att när jag känner mig social kommer orden mer eller mindre automatiskt och oftast kommer  även rätt ord. Och skulle de komma fel så brukar det inte göra så mycket, för när jag är i ett socialt flow ordnar det sig på något sätt ändå.

Det sämre alternativet (för mig) är att vara vad man kanske skulle kunna kalla introvert när jag går upp. Jag kan ha memorerat orden till punkt och pricka och kanske till och med levererar dem i rätt ordning. Fast de gånger jag gått upp i det mind setet har jag ofta snubblat på ord, missat timingen i punchlinesen och liknande. Jag har också en tendens att inte finna mig lika bra i situationen, vilket förmodligen har att göra med att jag brukar vara spontanare i sociala situationer.

Det här blir kanske lite flummigt känner jag. Men på något sätt handlar det kanske om att acceptera sig själv som man är. Det paradoxala är att när jag går in i det jag kallar för ett socialt tillstånd så bryr jag mig inte om vad andra tycker om mig. Istället utgår det jag gör ifrån tanken ”jag gillar dig/er”. När jag känner mig introvert kopplas det istället samman någonstans djupt i mitt inre med viljan att bli omtyckt. Det är i alla fall min analys.

Alltså skulle man kunna säga att lyckad stand up, i alla fall i min värld, fungerar ungefär som ett lyckat kärleksförhållande. (Och nu riskerar det att bli en aning pretentiöst.) När vi ger utan att kräva något tillbaka får vi ofta mycket mer tillbaka än om vi ger av oss själva på ett girigt ”älska mig tillbaka”-sätt.

På kort sikt kan nog sådana här insikter ställa till lite problem. När man är medveten om det är det lätt att det jinxar sånt som oftast funkar. Lite grann som om någon säger åt oss att inte tänka på en blå björn. Vi kan omöjligt höra/läsa det utan att faktiskt tänka på en blå björn. (Hur såg din ut?) Risken är att jag tänker för mycket, för det är där nånstans kärnan till problemet ligger när jag har problem. För mig handlar det mycket om att inte tänka utan bara göra.

Men på längre sikt innebär sådana här insikter att jag kan arbeta fram rutiner för att se till att hamna i rätt tillstånd innan gigen. Just nu är det lite på vinst och förlust, även om jag oftast är i rätt tillstånd när jag går upp. Men ibland är jag i fel mind set utan att veta vad jag ska göra åt det. De gångerna har också gått sämst. Det är då såna har tankar är bra att gå tillbaks till. En strategi som jag tänker börja använda mer utstuderat är att försöka hitta människor som också vill prata innan gigen. Och hittar jag inga får jag hitta någon annan strategi, kanske som Anders Celin sa att han gör; le överdrivet mycket innan jag går upp på scen.

Diktafon

söndag, 25 april, 2010

Jag har köpt en diktafon. Jag hade en sen tidigare som jag har letat som en tok efter, men inte kunnat hitta. Så nu har jag köpt en ny.

För mig är det ett otroligt bra redskap. Jag kan enkelt med en knapptryckning spela in formuleringar direkt i huvudet. Det är annars lätt att tappa de spontana formuleringarna om man ska skriva ner dem tycker jag. Vårt närminne är trots allt inte gjort för att vi ska minnas mer än det vi behöver just för stunden och ska man börja skriva ner saker måste vårt närminne arbeta med skrivandet och då glömmer vi lätt den där klockrena formuleringen som fick oss att fnissa högt för oss själva.

Dessutom är diktafonen ett utmärkt hjälpmedel för att slipa på formuleringarna. Jag kan spela in tio meddelanden eller fler efter varandra som är snarlika i jakten på rätt formulering.

Så en diktafon rekommenderas starkt!

Gig #16 – memoria

lördag, 24 april, 2010

Bara för att klargöra direkt, memoria är inte en gruva. Det handlar istället om minnesteknik. Något som jag inte hade använt mig av tillräckligt igår. Jag stakade mig fram och personligen tycker jag att min egen insats bara var okej. Hade jag memorerat materialet bättre är jag säker på att jag även hade levererat det bättre.

Men! Tack vare en fantastisk publik blev det ändå ett väldigt bra gig! Tack för det alla ni som var på Klavér igår!

Jag kan ha hittat en till rutin som jag tror kan bli en nästan säker applåd, men den måste slipas till. Och då handlar det främst den här gången om att repa in framförandet så att det flyter på. Därav min kommentar om memoreringen. Dessutom har jag redan dragit ner den något i längd och filat bort påhänget som jag själv var lite tveksam till på förhand. Igår fick den ändå en applåd bara för att publiken var så skön. Men med en lite mer kritisk publik tror jag inte att den hade gått hem jättebra på det sätt som jag levererade den. Men det kommer den att göra framöver, det nästan vet jag.

Just nu har jag för övrigt många idéer på hur jag kan förbättra mitt akt-material. Samtidigt har jag några ställen som jag ser som ”gråa zoner” i akten. Ställen som känns ofärdiga, där jag inte är helt säker på vad jag ska säga när jag går upp på scen eller helt enkelt inte tycker att materialet är tillräckligt roligt. Ibland kanske det ”bara” behövs en klockren formulering, alltså säga samma sak fast på ett annat sätt. Ibland kanske jag måste lägga till en gestaltning, hitta exempel och liknande. Men det är så man får jobba. Hitta styrkor i materialet och se till att behålla dem och samtidigt identifiera svagheter och göra något åt dem.

Något annat lustigt som jag har funderat på är hur man när man jobbar utifrån ett ämne kan komma på skämt som inte alls har att göra med det ämnet. Här landar vi helt enkelt i vår mänskliga associationsförmåga. Under ett par veckor har jag till exempel funderat kring ämnet konflikträdsla som en del i kursen som Anders Celin leder. Även om det har blivit några skämt på temat så har jag samtidigt kommit på en hel del skämt som egentligen handlar om annat, trots att utgångspunkten var att skriva om konflikträdsla.

Vad kan man då dra för slutsats utifrån det? Tja, framför allt att det är viktigt att bara dra igång hjärnan skulle jag tro. Gör man det så kommer idéerna också förr eller senare, även om det man kommer på till en början kan vara rena skräpet. Dessutom får man inte censurera sig själv eller vara rädd för att sväva ut. Även om du har förutsatt dig att skriva på ett visst tema kan det finnas många frön att hitta inom andra områden att lägga i idé- och utvecklingsbanken.

Gig #15 – Fegade jag ur?

onsdag, 21 april, 2010

Ikväll var det gig nummer 15 på EGO och Open Ingella. Det var lite speciellt eftersom jag inte alls var nöjd med min insats senast jag körde på EGO. Dags för revansch med andra ord! Men blev det en revansch? Jag är beredd att svara ja, fast kanske inget rungande ja. Det var ingen solklar seger, men låt säga en seger i sudden där jag ändå tyckte att jag var närmast segern redan i ordinarie tid. (Vilket kanske inte är så svårt när motståndaren är jag själv.) Eller för att tala klarspråk, det gick helt okej.

Det var dock lite detaljer som stör mig så här i efterhand. Jag missade ett par rader och jag provade inte det nya påhänget som jag hade i beredskap på ett skämt. Publiken var lite reserverad kändes det som hela kvällen, vilket gjorde att jag inte vågade. Jag ångrar mig faktiskt lite nu, för kanske hade det lyft akten lite till. Inte minst eftersom mitt tänkta tilltag hade involverat publiken ännu mer, vilket nog inte hade varit helt fel en kväll som denna.

Men det är också den stora lärdomen jag tar med från ikväll. Det är svårt att fånga upp en publik som kanske inte riktigt är på tårna av sig själva. Jag tror att det absolut bästa sättet att fånga upp en sån publik är att skaffa sig erfarenhet, erfarenhet och erfarenhet. Och material, material, material. Jag var väldigt nöjd med att jag pratade en del med publiken och jag tror att jag höll en dialogisk ton när det egentligen var monolog. Men det där riktiga lyftet lät vänta på sig till min grand finale som vid det här laget börjar bli en nästan säker applåd om jag bara framför den med energi.

I övrigt var det extra kul idag att se Lennart Bång och Sam Rexter som jag gick på Norra Brunnskursen tillsammans med. Det var tydligt att Sam hade arbetat ner sitt material så det blev mer skämtuppbyggnad och jag tycker att det var en lovande debut! Kul! Lennart har ju en hel del erfarenhet av spoken word, men sa att han såg det här som sin stand up-debut. Jag gillar verkligen hans ordflöden och jag tror att han kan utveckla en ganska unik stil med sin blandning av spoken word och stand up. Han började också väldigt stand upigt och dialogiskt för att sedan glida över snyggt till ett lite mer spoken wordaktigt framträdande. Jag vet inte om det är den vägen han vill gå, men gör han det ser jag fram emot att följa den utvecklingen!

Sedan var det kul att prata med alla sköna komiker på plats. Nu börjar det märkas att communityt inte är jättestort, man stöter på bekantingar vid varenda gig, även om man också ofta lär känna någon ny, vilket jag tycker är jättekul! open ingella

Gig nummer 14 – wikipedia och runda ord

fredag, 16 april, 2010

Så var det då dags för gig nummer 14, på Berga fritidsgård i Åkersberga. Och hur gick det då? Jo då, tackar som frågar. Förra fredagen på Klavér var jag godkänd men inte mer. Så idag var det revansch! Som Lennie Norman sa på Norra Brunn, ”det är en ny match varje jävla kväll”. Och idag drog jag in en vinst! Visst, det var inte utklassning, men i slutändan ändå något som jag skulle titulera som en tvåmålsseger.

Vad tar jag med mig för lärdomar då? Innan jag gick på fick jag för mig att jag skulle Googla på Åkersberga och det var ett bra beslut. På wikipedia hittade jag småorter runt Åkersberga varav jag använde mig av Stava (folkmängd 264 personer). Stavaskämten gav en skön här och nu-känsla.

Så, Lärdom 1: Lägg tio minuter på att läsa på om stället du uppträder på. Speciellt om det inte är inne i Stockholm. Där får man kanske använda nyheter eller nåt istället. (Om någon har förslag på hur man skapar samma effekt i en storstad, förutom att kommentera sånt som händer i salongen och liknande, kommentera gärna i kommentarsfälten!)

Lärdom 2: Jag är normalt ingen scenpersonlighet som kan svinga mig med runda ord eller alltför grova skämt, inklusive våld. I alla fall inte om jag antyder att jag utför våldet. (Eventuellt kan jag komma undan med att bli utsatt för diverse mindre trevliga upplevelser.) Men idag var jag äldre än målgruppen och kom därför från en annan status än normalt. Som vuxen, men samtidigt inte för vuxen, såg publiken upp lite till mig. Samtidigt är de i en ålder där sex fortfarande är tabu men också extremt spännande. Därför kunde jag använda ordet ”knulla”, vilket jag normalt kanske inte skulle komma undan med. Nu blev det skratt bara för att jag använde just det ordet. Skämtet i övrigt skrev jag på plats och i det drev jag med mig själv. Nu säger jag inte att man ska använda såna ord bara för användandets skull. Jag tror visserligen att man kan få många skratt genom att chocka publiken, men det är inte den typen av komiker jag vill vara. (Har dock full respekt för alla typer av komiker, vilken väg de än väljer, om de får  publiken att skratta.) Vad jag vill komma fram till är att man som komiker kan ha olika roller beroende på vilken publik man uppträder inför. Och sådant man kommer undan med inför en publik kommer man kanske inte undan med inför en annan. Alltså; se till att känna publiken!

Idag körde jag ungefär tolv minuter, vilket var kanske fyra minuter för länge. Det blev lite svajigt på slutet, vilket i och för sig också kan ha berott på att jag missberäknade hur en rutin skulle tas emot. Jag chansade och den fick en del skratt, men inte några jätteskrattsalvor. Den tog kanske två minuter. Resterande svajiga två minuter berodde mest på orutin och att jag inte var helt säker i materialet på alla ställen. De var utspridda över hela framträdandet och märktes förmodligen inte så mycket för publiken. Rutin är alltså ett stort nyckelord i det sammanhanget.

För övrigt tar jag med mig att jag pratade en del med publiken idag, vilket gick väldigt bra. Som sagt, en seger. En sån där kväll som gör stand up till det roligaste som finns!

Skyll aldrig på publiken!

fredag, 9 april, 2010

Den rubriken är ett löfte jag har gett mig själv. Jag ska aldrig skylla på publiken om jag gör ett mindre bra gig. För det var ett sånt ikväll. Inte ett dåligt gig, absolut inte. En hel del skratt satt också. Men inte heller ett sånt man svävar hem på moln efter.

Den största anledningen till att inte skylla på publiken om skratten uteblir är att om man börjar göra det så finns det egentligen ingen anledning att kritiskt granska sig själv och slutar man med det så slutar man också att utvecklas. Alla kvällars publik är olika. Den ikväll skrattade lite mindre generellt än många andra kvällar. Jag vet inte varför, men det var genomgående. Så det är lärdom nummer ett. Man får se responsen utifrån just den kvällens förutsättningar. Både jag och komiker jag sett tidigare fick mindre skratt för skämt jag har hört få mycket mera skratt. Det var till och med skämt som ändå fick applåder som fick ganska lite skratt. Alltså tar jag idag åt mig även av de mindre skratten.

Sedan var det vissa skämt som bombade helt. Jag gjorde någon eller ett par räddningar som funkade ganska bra och fick publiken att skratta, så det var en bra träning på hur man ska agera i dem situationerna. Ingen fara med andra ord. Men jag levererade inte som en sån där kväll när det bara flyter på. Jag tror att det kan finnas ett par orsaker till det. En är att trots att jag körde mycket gammalt så hade jag experimenterat en hel del med materialet. Dels ledde det till närmast parentesliknande passager mitt i ett par skämt. Jag har gjort samma fel en gång tidigare med ett gammalt skämt. Effekten är att hur roliga skämten än är så stjäl de fokus från huvudskämtet. Dessutom, faller instickarna så är det svårt att plocka upp och rädda även det skämt man tillfälligt stack ifrån. Lärdom nummer två: leverera ALLTID ett skämt i taget. Eddie Izzard kanske kan sticka iväg på utflykter och komma tillbaka, men det är Eddie Izzard. På obestämd tid tänker jag göra lärdom två till en regel för mig. (Och säkert bryta mot den i övermod både en och två gånger, gå tillbaka till det här inlägget, läsa det och lova mig själv att aldrig göra om det förrän nästa gång.)

Men det var inte bara skämtens konstruktion som jag är tveksam till idag. Precis som den kvällen jag verkligen inte tyckte gick bra (jag har, peppar peppar, bara haft en sån hittills) satt jag nästan ända fram till att jag gick på och gick igenom material. Lärdom nummer tre: Lär in materialet, men när du kommer till stället så släpp det! Det är helt okej att inte ha varenda ord i närminnet när jag går upp på scen. Det är till och med en fördel för det tvingar mig att vara där och då i tanken när jag går upp.

Ytterligare en aspekt är att jag var magsjuk i början av veckan, vilket bland annat lett till att jag har fått bygga ny kraft och haft svårt att komma in i normal dygnsrytm igen. Även om jag kände mig helt okej pigg så kan det ha påverkat sånt som timing och minne. Jag kände mig varken lika klar eller snabb i huvudet som jag brukar göra. Kanske kan lärdom nummer fyra därför vara att det är viktigt att vara fysiskt utvilad, även om det kan vara svårt att påverka när det är sjukdom med i spelet.

Sedan när det gäller uteblivna publikreaktioner kan det givetvis vara så att de helt enkelt inte delar min humor i alla lägen. Men det är helt okej och inget man ska beskylla publiken för. Hade jag varit mer erfaren och haft mer material hade jag säkert också kunnat prova lite olika typer av material en sån här kväll (inte minst efter att ha sett vad som gick hem och inte gick hem för de andra). Men riktigt där är jag inte än.

Ikväll höll jag mig ändå flytande och jag är på det hela taget relativt nöjd. Men jag fick kämpa för det.

Att tro på sitt material

fredag, 9 april, 2010

Snart dags för Klavér igen! Ska bli skojigt. Blir mest gammalt men med mycket omarbetningar och utvecklingar av de gamla skämten (inklusive  nya skämt och punchlines insprängda), så det blir spännande att se hur mottagandet blir.

Annars har jag funderat en del kring hur man levererar sitt material. Jag har ju en bakgrund inom retoriken och en sak jag upptäckt där är hur viktigt det är att leverera sitt material med övertygelse. Alltså att tro på det man säger. Oavsett om det handlar om ett försvarstal, ett hyllningstal eller en stand up act. I det sistnämnda fallet handlar det för mig om att innan man går upp på scen faktiskt själv tycka att det man levererar är roligt och att framföra det på ett sätt som att man är övertygad om att även publiken kommer att tycka det. Omvänt kan man kanske beskriva det som att aldrig någonsin be om ursäkt för att man står på scen. Du tar inte upp publikens tid för du är VÄRD att lyssnas på.

Jag skulle inte gå så långt som att säga att det löser alla problem. För att få de där riktigt stora skratten måste du till exempel ha bra material. Å andra sidan är jag övertygad om att ett bra skämt kan sänkas rejält av ett osäkert framträdande. Och är inte materialet verkligen uselt tror jag att det är väldigt liten risk att totalbomba om man agerar utifrån en övertygelse att man är värd att lyssnas på och att det man har att säga är viktigt eller roligt. Oavsett om man håller ett politiskt tal eller kör ett stand up gig. Sedan kan publiken givetvis ha en annan politisk övertygelse eller annan sorts humor än du, men de kommer fortfarande att respektera dig för att du stod upp för det du tror och de allra flesta kommer, minst, att tycka att ditt uppträdande var okej. Och delar de din humor och du har ett slipat material kommer de förmodligen tycka att det var toppen! Tror i alla fall jag …

Tighta ihop materialet

torsdag, 1 april, 2010

”Det är en bra grund att jobba på, men du kan tighta ihop materialet.”

Det får man ofta höra som nybörjare. Men vad betyder tighta ihop materialet? Jag ska med en gång säga att jag inte vet tillräckligt mycket för att skriva en akademisk uppsats på ämnet. Fast eftersom det inte heller är någon jättevetenskaplig term tänkte jag i alla fall ge mig på att  försöka förklara hur jag ser på saken.

För mig innebär tighta ihop att göra vägarna mellan varje skratt så korta som möjligt. För trots allt, som ståuppkomiker är produkten vi levererar skratt. Visst, heter du Jonas Gardell eller Henrik Schyffert och säljer ut konserthus på egen hand med dina entimmesshower kanske du kan kosta på dig att gå ner i tempo en liten stund och till och med bli allvarlig. Men å andra sidan, heter du Jonas Gardell eller Henrik Schyffert läser du förmodligen inte den här bloggen. Men för oss vanliga dödliga som kämpar med att försöka få så mycket rutin att vi kan gå från en femma till en tia på klubbarna handlar det först och främst om att leverera skratt. Så många som möjligt.

Hur gör man då det? Ett bra steg på vägen är att fundera på vad publiken verkligen behöver för att förstå skämtet. Måste publiken veta att du växte upp i en villaförort för att förstå varför det var äckligt när din mamma serverade köttbullar med jordgubbssylt istället för lingonsylt? Förmodligen inte. (Om du inte har en alldeles fantastiskt rolig vinkling där villaförorten är en av huvudingredienserna.)

Jag har nyligen satt upp en tumregel, som jag än så länge har en bit kvar till att leva upp till. Den säger att var tredje mening ska ha skrattpotential. Det innebär inte nödvändigtvis att var tredje mening ska vara en stor punchline som välter lyssnarna av stolen. Ibland kanske det räcker med att det är halvkul, speciellt om man fortfarande egentligen bara är i setupen. Men med regeln tvingas man fundera dels på hur man kan göra skämten kortare och dels, ifall det kräver en lite längre setup, hur man kan göra setupen lite roligare för att publiken inte ska uppfatta den enbart som en transportsträcka. Tanken är lite grann att om jag inte kan säga något kul i tredje meningen så har jag kanske för mycket onödig information/fel information i de första två.

Dock är det en tumregel och jag tror att man mer eller mindre måste bryta mot den, annars riskerar nog materialet att bli alldeles för statiskt. Och jag tror inte heller på att skriva skämt från början på det sättet. Tanken är snarare en metod för att analysera ett material som behöver tightas ihop och göras bättre i syfte att höja skrattfaktorn på det.

Och som vanligt trevar jag mig fram här, jag kanske har helt fel. Men kanske kan tankarna hjälpa någon annan eller väcka egna tankar. Dela gärna med er i så fall i kommentarsfältet!