Jag svarade på en kommentar som Sven gjorde och det blev en del reflekterande kring att köra samma material länge eller inte. Så jag lyfter upp de tankarna till ett eget inlägg. Har ju dessutom varit lite dålig på att skriva på sistone så på så sätt får jag nästan ett gratisinlägg 
Tack Sven!
”Den enda som blir trött på ett material om man kör det länge tror jag i regel är en själv. Men tittar man på det jobb som ska göras så är det ju att få publiken att skratta. Helst mycket. Och kör man samma material gång på gång blir man mer och mer tight när man framför det.
Jag ser det visserligen inte alltid som samma material, för det bästa är ju om man arbetar medvetet med det och lägger till och drar ifrån. Och så ska man komma ihåg att vi håller på med en konstform som uppstår och dör i samma ögonblick som vi uttalar orden. Alltså är det aldrig samma material vi framför. Liknande, men aldrig samma. Kan hjälpa att tänka så för att inte tröttna på materialet.
Samtidigt tycker jag att man ska våga experimentera. Det har jag själv haft mycket hjälp av, att man vågar, anser jag själv. Så jag är inte som dem som förespråkar hardcore att verkligen nöta in fem riktigt tighta minuter så fort som möjligt. Säkert bra för att marknadsföra sig (det blir bra och folk kommer ihåg dig som han som pratar om att göra slut eller han som pratar om barnarbete), men samtidigt tror jag att det är bra att prova många olika vinklar, ingångar, material och så vidare.
I slutändan får man nog gå på sitt eget (förhoppningsvis) sunda förnuft 
”
