Arkiv för juli, 2010

Jag är en komiker

fredag, 16 juli, 2010

Jag har fått höra från ganska många att bara för att man ställer sig på en standupscen och drar några skämt så är man inte ståuppkomiker. Man måste hålla på i minst fem år eller uppträtt minst 200 gånger. Jag har fått höra dessa och många andra mått på när man blir komiker. Och jag förstår tanken. Men jag håller inte med. Jag är en ståuppkomiker. Och här är motiveringen:

Det är sant att det tar tid att lära sig något riktigt bra. Jag har kanske inte uppnått den professionalism som utmärker en fullfjädrat fullblodskomiker. Jag har inte tillräckligt med förstklassigt material, jag har inte lärt mig att känna av och anpassa mig till publiken tillräckligt bra. Och mycket annat.

Men! Jag har en hög ambitionsnivå. Jag arbetar hårt med min komik. Jag arbetar hårt med mitt material, mina framträdanden och allt annat runt omkring. För mig är standupen lika mycket ett jobb som ett fritidsintresse. Må vara att jag oftast uppträder gratis, men det gör volontärer också. Betyder det att de inte borde få kalla sig hjälparbetare då ifall de inte hållit på i 5 år?

Att kalla mig för något annat än komiker skulle kännas fel och vara ett effektivt sätt att sänka mina ambitioner. Må vara att jag inte är etablerad komiker och har en bra bit kvar dit. Må vara att jag går under epitetet rookie. Men jag är ståuppkomiker. För vem bestämmer när man blir komiker när det inte finns någon komikerlicens att få? Jo, det gör vi själva.

Att kalla mig komiker ger mig mer motivation att bli bättre. Om någon annan inte tycker att jag har rätt att kalla mig komiker så är det så. Men i min värld är jag en komiker och jag tänker kämpa hårt för att bli accepterad som det även av andra.

Det jag vill säga är väl helt enkelt: Låt inte andra sätta etiketter på dig! Det tänker i alla fall inte jag låta andra göra med mig. Jag står och jag faller med mig själv, därför har jag även rätt att bestämma vilken mental inställning som passar mig bäst.

Keep on joking!

Sommar och sommar

torsdag, 15 juli, 2010

Det går lång tid mellan inläggen just nu, vilket beror på att det är sommar! Jag lovar dock att öka tempot när augusti knackar på.

Men jag måste bara skriva ett par rader om Sommar. Ja, alltså programmet i P1 på Sveriges Radio. Idag var det Micael Dahléns tur, rock´n´roll-professorn på Handelshögskolan som jag hade äran att få gästblogga hos en vecka förra året på hans blogg nextopia. Hans teorier om förväntningssamhället, som han även presenterat i sin bok Nextopia (som jag för övrigt starkt rekommenderar!) går ut på att vi fascineras mer av vad som kommer än det vi redan vet. Extremt kortfattat. (Se så, läs boken nu! Jag har till och med länkat till pocketversionen. Och nej, jag får inte betalt för att skriva det här, den är helt enkelt precis så bra som jag säger och förtjänar lite gratisreklam.)

Hursomhelst, i sitt sommarprogram pratade Micael om att satsa allt och inte värja för något. Han tog Lady Gaga och Kanye West som exempel. Han pratade även om sina egna svartmålade naglar som han menar nämns i varenda artikel om honom. Det gäller att våga stå ut, att inte göra det som andra har gjort och att inte vara rädd för att gå för långt för i dagens samhälle är det nästan omöjligt, menar Micael.

Det här är saker jag tycker är värda att lyssna på som aspirerande ståuppkomiker. Jag tolkar det som att gå bortom det konventionella. Det finns en regel inom retoriken som innebär att lyssnarna alltid måste lära sig något av talet ör att tycka att det är intressant. Jag vet inte om man måste lära publiken något nytt som ståuppkomiker, men jag vet inte heller om det är det viktigaste i retorikregeln. Jag tror istället att det handlar om att det vi inte sett eller hört förut dras vi till.

Vad vill jag säga med det? Var irrationell, våga göra det ingen annan gjort. Om du tänker ”nu går jag för långt” så strunta i det och följ den instinkt du hade från början.

Jag har i alla fall bestämt mig för att aldrig värja för det okonventionella bara för att det är okonventionellt.

(Vill du lyssna på Dahléns sommarprat så titta in på P1:s hemsida.)

Gig #34 – Ett bra gig

måndag, 5 juli, 2010

I lördags var jag inbjuden av Erik Keding till hans engångsklubb Det var en gång en standupklubb. Trots det strålande solskenet och lördagskväll på ett ställe utan utskänkningstillstånd var salongen relativt välfylld. Det var klokt nog (speciellt under omständigheterna solsken och fotbolls-vm) inte någon jättesal och den visade sig vara alldeles lagom för att få en sån där skön intim stämning i en lokal som slapp känna sig tom.

Jag gick ut som tvåa och det kändes bra och avslappnat redan från början. Det blev en hel del material som jag inte kört in riktigt, men ändå har provat några gånger plus en helt ny rutin om poesikvällar. Den nya funkade rätt bra, men den är väldigt oslipad. Tror att den kan bli riktigt bra, men jag vill få till en mycket mer karaktäristisk karaktär, dra ner den lite i tid och få till timingen bättre.

Egentligen har jag just nu inte så mycket att säga om själva giget, jag är genomgående nöjd. Tredje gången jag körde rutinen om dödsstraff i Iran och den blir tightare och tightare.

Fick förresten ett bra råd av Martin Krantz som menade att jag sänker min egen status på ett mindre bra sätt på ett ställe. Det kommer jag ersätta med ett nytt skämt till nästa gång för det var en mycket bra synpunkt. Jag är inte speciellt kaxig på scen, men jag är inte heller någon som driver med sin egen förmåga. Förhoppningsvis märker publiken istället av en ganska självsäker självdistans.

Keep on joking!

Gig #33 – dubbel publik och ett nybörjartips

lördag, 3 juli, 2010

Jag har flera gånger tagit upp Lennie Normans föredrag på Norra Brunn. Så här i efterhand känns det som att under min tid som aspirerande komiker så är de två timmar jag lyssnade på honom det enskilt mest givande tillfället hittills. Alltså det tillfälle som på så kort tid har givit mig så mycket.

En av de saker han tog upp var att han alltid ser publiken som en person. Han försöker få en känsla av vad det är för person han talar med och sedan väljer han skämt utifrån det. Men han sa också att det svåraste som finns är kvällar när det finns två stora grupper i publiken som är väldigt olika, för då är det nästan omöjligt att se publiken som en person. De blir istället två.

Det upplevde jag väldigt markant igår. Inte bara under min akt utan även under hela kvällen. Publiken var delad i ungefär hälften yngre människor och hälften som var runt kanske 60 år i snitt. Många i den äldre delen av publiken var uppenbart inte roade av skämt med sex- eller våldsanspelningar. Mer eller mindre alla lite mer vågade skämt under kvällen upplevde jag mottogs med viss skepsis. Kanske var de rentav där för att lyssna på de poeter som också uppträdde under kvällen. Under dessa uppträdanden verkade i alla fall den delen av publiken vakna till liv är min analys.

Den yngre delen av publiken var betydligt mer mottaglig även för de lite mer vågade skämten. Men det är ett knivigt läge för jag tror att många upplever sig lite besvärade att skratta när man inte skrattar med hela gruppen. Rädslan att riskera att vara den enda som skrattar tror jag hindrar många att skratta ut ordentligt.

Missförstå mig inte nu. Det var en intressant och oerhört lärorik kväll. Inte minst chansen att få uppleva det Lennie pratade om var väldigt utvecklande. Och jag tyckte även på ett personligt plan att det var intressant att höra poeterna och spoken word-artisterna eftersom det är en scen som jag har väldigt lite erfarenhet av som publik.

Mitt eget uppträdande är jag lite dubbel inför. Skämten fungerade rätt bra. Det var egentligen inget som verkligen bombade. Men så har jag ju ganska snällt material också, även det som handlar om till exempel sex är ofta ganska subtilt. Så från ett publikperspektiv sett tror jag att uppträdandet var rätt bra.

Men jag var samtidigt lite seg i huvudet kände jag. Jag missade ett par punchlines, vilket inte var någon katastrof då jag lyckades rädda en och den andra var en del i en längre rutin och liksom andra delen i en dubbel punchline, så det märktes inte så mycket utåt tror jag. Men det var missar jag tar med mig och lär mig av. Sedan blir timingen lidande när man är seg i huvudet. Det positiva är att jag märker att jag har nått en nivå där jag kan vara lite avslagen men ändå gå av med ett skapligt resultat. Det negativa är att jag vet att jag kan betydligt bättre.

Skulle jag rangordna gårdagens gig skulle jag säga att publikmässigt blev det nog en uddamålsseger. Sett till mina krav och förväntningar på mig själv (som jag tror är rätt realistiska) så var det nog snarare en uddamålsförlust. Revansch att utkräva ikväll alltså!

Nybörjartips

Så över till något annat. Det var ganska många igår som är ännu mer rookiesar än mig och jag märkte att flera stycken gjorde ett vanligt nybörjarmisstag. Därför tänkte jag att jag skulle ta upp det här. Alltid hjälper det någon.

Det jag upptäckte hos flera var att det roliga ofta inte kom sist i skämtet. Ofta var det bra skämt, bara lite fel uppbyggda. Det finns alltid ett ord i ett skämt som utlöser själva skämtet. Det skämtet ska komma så sent i skämtet som möjligt. Helst som det allra sista ordet. Lyckligtvis är svenska språket så flexibelt att det nästan alltid går att hitta en formulering som både låter naturlig och som tillåter att man sätter det utlösande ordet sist.

Har du till exempel en punchline där det roliga ordet är ”hamster” ska du alltså inte lägga upp det som:

Det var min hamster som satt där.

Du kommer att få mycket större skratt (förutsatt att skämtet är roligt) om du istället  formulerar punchen som:

Det visade sig att det var min hamster.

Vad som händer när man lägger det utlösande ordet för tidigt är att publiken inte är med på att ”nu kan vi skratta”. Istället kommer de hålla inne skrattet och vänta på att något ännu roligare kommer. När det inte gör det utan du istället bara säger ”… som satt där” kommer skrattet redan ha dött.

Det var allt för idag. Keep on joking!

Lämna en pusselbit åt publiken

fredag, 2 juli, 2010

Tänk dig att du står framför en tavla. Först ser du bara en man med en pinne i handen som går på en landsväg. Men efter ett tag börjar tankarna vandra iväg. Vart är mannen på väg? Och varför har han med sig pinnen? Vilket århundrade befinner han sig i? Frågorna blir fler och fler och snart börjar du fantisera fram små historier.

Nästan all underhållande kommunikation tycks ha en gemensam nämnare. Den ger inte betraktaren allt serverat på ett silverfat. Istället gör den betraktaren delaktig. Den lockar oss att använda hjärnan. Man skulle kunna säga att den utelämnar en pusselbit för oss som betraktare att lägga dit. Eller som en föreläsare sa när jag gick på en reklamskola: Dålig reklam berättar allt. Skulle man rita upp den skulle den bli en sluten cirkel. Bra reklam skulle man istället kunna rita som ett C som betraktaren sedan får fylla i så den blir en cirkel i hans eller hennes huvud.

Det är också däri konsten ligger. Man måste nämligen göra en avvägning. Ritar vi upp för lite av cirkeln blir det nämligen omöjligt för betraktaren att sluta cirkeln och reklamen blir obegriplig.

Men det är inte bara i reklam som man kan hitta det här fenomenet. Det verkar som att det inte finns något mer underhållande för oss än att få fylla ut luckor med våra egna inre bilder.

Vi hittar det i skönlitteraturen där man ofta säger att man ska gestalta istället för att berätta. Man ska försöka låta läsaren arbeta med sina egna känslor. Känna texten. Jämför till exempel följande stycken:

  • Hon var så otroligt vacker och han blev alltid så nervös när hon var nära.
  • Hon var som månskenet en stjärnklar natt. När hon var nära trängde små svettpärlor fram i hans panna och orden tycktes fastna i munnen.

Okej, det är tydligt att ingen av meningarna är skrivna av någon blivande nobelpristagare. Men en klar majoritet hade nog ändå tyckt att den andra är mer målande, vilket beror på att den låter läsaren känna med sina egna känslor, inte författarens.

Även andra områden som kräver att vi är roade på något sätt, eller åtminstone välvilliga till den som framträder, använder detta flitigt. Som till exempel retoriken. Det finns många retoriska figurer, som ironin, överdriften och underdriften, som kräver att lyssnaren själv fyller i det som saknas. Ofta med ett skratt som följd.

Och så här är jag övertygad om att även standupskämt fungerar. Det gäller att rita ut ett C för publiken att fylla i till en cirkel. Min teori är för övrigt att vi gillar att känna oss smarta, vilket vi gör när vi lyckas sluta cirkeln. När vi känner oss smarta mår vi bra. När vi mår bra har vi närmare till skratt.

Rita ut för mycket och det blir bara information. (Vilket är jättebra om du skriver en bruksanvisning. Faktum är att fler bruksanvisningsförfattare borde rita ut hela cirkeln.) Rita ut för lite och skämtet blir obegripligt. Rita ut lagom mycket och du kommer att göra succé.

Keep on joking!

Att leva med humorn

torsdag, 1 juli, 2010

Japp. Rubriken är tänkt att låta dramatisk. Ungefär som Att leva med en missbrukare eller Att leva med schizofreni eller Att leva med barn. Mycket mer dramatiskt än det egentligen är. Men jag tror samtidigt att det finns något att hämta där. Att syssla med komik handlar om att hela tiden skriva nytt material och hitta nya infallsvinklar på gamla företeelser.

Men hur ska man hinna med att skriva nytt material hela tiden? Ja, det är väl ingen nackdel om man saknar ett liv och därför har gott om tid över ;)

Men om man faktiskt har ett ganska späckat schema kan det vara svårt att hitta tid att sätta sig med papper och penna och skriva. Så gör inte det.

Jag sätter mig sällan och skriver ner mitt material med en gång. (Papper och penna är dock bra att ha med sig överallt för att kunna anteckna idéer.) Istället brukar jag fundera på skämten när jag sitter på bussen, äter middag (om jag äter själv), ska sova, kör bil, tar promenader, är och handlar och andra tillfällen.

Jag brukar också fundera på gamla skämt och rutiner. Går igenom dem i huvudet eller till och med säger dem högt. Ibland dyker det upp spontana infall som jag kan använda, ibland får jag verkligen brainstorma ordentligt.

Till sist kommer det tillfälle då jag instinktivt känner att det är dags att skriva ner skämtet/rutinen eller börja arbeta med det tillsammans med min lilla diktafon.

Så jag försöker helt enkelt att utnyttja tiden så gott jag kan. De flesta av oss har egentligen en hel del tid då vi inte behöver använda vår tankekraft till annat, så varför inte ta vara på den tiden.

Det här förutsätter dock att man tycker att stand up är det roligaste som finns. Och inte bara när man står på scen. Det är en stor fördel om man faktiskt också gillar allt runt omkring. Ser man det som en börda att skriva material (eller kanske snarare ”skapa” eftersom jag inte alltid fysiskt skriver) så är det lätt hänt att det inte blir av. Det är med andra ord lite som med träning.

För mig är det ingen börda att skriva material. Det är en lek med lätta och roliga tankar. Dessutom blir jag belönad med lite extra endorfiner och adrenalin varje gång jag kommer på ett skämt jag själv tycker är riktigt roligt.

Om det går att lära sig att förhålla sig på detta sätt till komiken eller om det kommer naturligt vet jag inte. Jag vet bara att det är så jag funkar och det är jag väldigt tacksam för.

Dela gärna med er av era egna erfarenheter kring att skriva material. Börda eller nöje?

Och så klart, keep on joking!