Jag har fått höra från ganska många att bara för att man ställer sig på en standupscen och drar några skämt så är man inte ståuppkomiker. Man måste hålla på i minst fem år eller uppträtt minst 200 gånger. Jag har fått höra dessa och många andra mått på när man blir komiker. Och jag förstår tanken. Men jag håller inte med. Jag är en ståuppkomiker. Och här är motiveringen:
Det är sant att det tar tid att lära sig något riktigt bra. Jag har kanske inte uppnått den professionalism som utmärker en fullfjädrat fullblodskomiker. Jag har inte tillräckligt med förstklassigt material, jag har inte lärt mig att känna av och anpassa mig till publiken tillräckligt bra. Och mycket annat.
Men! Jag har en hög ambitionsnivå. Jag arbetar hårt med min komik. Jag arbetar hårt med mitt material, mina framträdanden och allt annat runt omkring. För mig är standupen lika mycket ett jobb som ett fritidsintresse. Må vara att jag oftast uppträder gratis, men det gör volontärer också. Betyder det att de inte borde få kalla sig hjälparbetare då ifall de inte hållit på i 5 år?
Att kalla mig för något annat än komiker skulle kännas fel och vara ett effektivt sätt att sänka mina ambitioner. Må vara att jag inte är etablerad komiker och har en bra bit kvar dit. Må vara att jag går under epitetet rookie. Men jag är ståuppkomiker. För vem bestämmer när man blir komiker när det inte finns någon komikerlicens att få? Jo, det gör vi själva.
Att kalla mig komiker ger mig mer motivation att bli bättre. Om någon annan inte tycker att jag har rätt att kalla mig komiker så är det så. Men i min värld är jag en komiker och jag tänker kämpa hårt för att bli accepterad som det även av andra.
Det jag vill säga är väl helt enkelt: Låt inte andra sätta etiketter på dig! Det tänker i alla fall inte jag låta andra göra med mig. Jag står och jag faller med mig själv, därför har jag även rätt att bestämma vilken mental inställning som passar mig bäst.
Keep on joking!
Etiketter: anders flodqvist, komiker, standup
