Vi är ett flockdjur. Bland det vi fruktar mest är att bli utstötta från flocken. Det är helt enkelt, på ett genetiskt plan, en fråga om liv och död. Utan flocken klarar vi oss inte.
Detta betyder att vi inte gärna gör sådant som sticker ut från vad alla andra gör. Varför? För att vi riskerar att ses som konstiga och därmed riskerar vi att bli utstötta från flocken.
Men det finns en annan aspekt också av detta och den aspekten stavas ledare. För att bli en ledare måste vi på något sätt utmärka oss från den övriga gruppen. Man skulle kunna säga att det finns två tänkbara scenarion när vi står ut från den övriga gruppen. Antingen blir vi utstötta eller så blir vi ledare.
Vad är det då som avgör ifall vi blir utstötta eller ledare? Jag skulle säga att det beror på två saker. Om vi visar mod och om vi tillför gruppen något.
Alla ledare besitter mod. Mod att våga stå för det de anser är rätt. Det är detta mod som gör att de vågar ställa sig framför gruppen och leda den. Byfånen å andra sidan, som visserligen också visar ett avvikande beteende gentemot övriga gruppen, är inte medveten om detta alternativt medveten om sitt avvikande beteende utan att ha valt detta medvetet vilket en ledare alltid har gjort.
En undersökning visar att fler är rädda för att ställa sig och tala framför en grupp människor än för att dö. Varför? Jo, för när vi ställer oss framför en grupp människor och talar riskerar vi att avvika på ett negativt sätt från gruppen. Vi riskerar att folk inte delar våra åsikter och värderingar. Vi riskerar att bli byfånen. Lite paradoxalt är samtidigt den enda vägen till ledarskap att ställa sig framför gruppen och ge uttryck för sina åsikter. Byfånen tillför inte gruppen något helt enkelt för att han oftast inte ”vet vad han talar om”. Han leder oss inte i den riktning vi vill. (I standupsammanhang kan man säga att det komikern, i bästa fall, bidrar med till gruppen är en god stämning. Vilket är en nog så viktig ledaregenskap.)
En annan viktig parameter i sammanhanget är situationen. Tittar man på vissa väldigt utlevande komiker – som Jim Carey, Frank Caliendo, Robin Williams, Will Ferell för att nämna några – så skulle det de gör aldrig gå för sig om de gjorde sin grej i till exempel matbutiken hemma i kvarteret. Men på en scen, där folk vanligtvis ser ledare och därför förväntar sig något som står ut från det medelsvensson (vanliga flockmedlemmen) gör så kommer de undan med det mesta. För att de visar mod men också för att de är medvetna om vad de gör. Och för att publiken är medveten om att komikern är medveten om vad han gör. Det ger sig av situationen. Att de fånar sig på scen är att säga ”jag vet att det är fånigt, jag är medveten om det” vilket man inte nödvändigtvis signalerar om man gör exakt samma sak inför främlingar mellan mjölken och grönsakerna på ICA.
Alltså kan man sammanfatta att mod och medvetenhet om situationen är viktiga ingredienser för humor. Min kanske viktigaste poäng med den här texten blir därför att man måste våga! Situationen då man går upp på scenen för att vara rolig är en situation där människor förväntar sig att man ska avvika från det normala. Och de förväntar sig att killen eller tjejen på scen också ska vara medveten, och visa att han eller hon är medveten, om sitt avvikande beteende. Det paradoxala är att det beteendet ofta skulle vara förödande i andra situationer för vår ställning i flocken. Vilket förmodligen är vad som gör att så många tycker att det är så läskigt. Vår ställning är hotad och det är inte många som vågar riskera den bara för att få chansen att bli en ledare.
Så våga bjuda på dig själv på scen, även om det känns obehagligt. Du förväntas göra det!
Finns säkert mycket mer att säga om detta, jag vet att jag har en del tankar på området som jag inte lyckats förmedla här. Men jag lämnar det till dig och mig själv att fundera vidare på.
