Med tanke på att materialet bestod av nästan 100 % nytt material (minus ett skämt) så är jag mycket nöjd med utdelningen. Publiken, som var liten men mycket bra, skrattade nästan överallt där jag tänkt mig. Givetvis i varierande grad, ibland lite mindre än jag hoppats och på ett par ställen mycket mer än jag hade trott.

Annars var det två saker som jag speciellt tar med mig från igår. Två saker som hör ihop med varandra. Den första är att jag fick ett par minnesluckor på scen. Något jag faktiskt var ganska förberedd på. Jag brukar nämligen ha problem med snabbtänktheten och minnet när jag är trött och det var jag igår.

Det andra jag tar med mig är att jag just var förberedd redan innan jag gick upp på scen på att jag kunde glömma en del. Men jag stressade inte upp mig över det utan tänkte istället att glömmer jag så får jag ta det då. Det gjorde att jag kände mig väldigt avslappnad och kunde improvisera när jag kom av mig. Jag improviserade främst kring det faktum att jag glömt materialet, vilket till och med blev till ett par skratt.

Jag tror att det är en mycket viktig lärdom för mig att gå upp på scen, veta att jag kan komma att glömma något och göra det utan att spänna mig.

Ett annat steg mot detta tog jag ikväll när jag var på första kurstillfället i improvisationsteater. Det kommer att bli tio mycket intressanta och roliga veckor känner jag redan nu.

Imorgon är det Big Ben tillsammans med de andra komikazepiloterna. Det blir de bästa skämten från igår.

Keep on joking!

Hursomhelst började det bra när jag körde ett par skämt som gick hem hos publiken. Men sen gick jag in på lite mer vågat material och tappade lite greppet om dem kändes det som. Jag vet inte riktigt varför eftersom det är material som brukar fungera. Det kan ha varit att jag testade en lite ny attityd på scenen. Jag försökte vara varmare som person än jag normalt är på scen. De första skämten var, trots ämnena fotbollshuliganism och gängkriminalitet, ganska gulliga medan de skämten jag tappade publiken på anspelar mer på sex.

Tack vare att de första skämten gick hem så kändes det inte direkt som någon bombning. Lite skratt fick jag också under den senare delen av giget, det dog inte helt. Men framför allt var det lärorikt och jag är ganska nöjd över att jag vågade mig på att testa lite nytt i framförandeväg, även om materialet var sånt jag kört tidigare.

Något annat jag försöker utveckla är ett avslappnat förhållningssätt till publiken. Konkret innebär det att jag försöker snappa upp sånt som händer i rummet och prata med publiken. Mycket prat blir i form av tillrop, till exempel att bara säga hej till såna som kommer in under akten eller om någon går iväg. Tanken är sedan att jag kanske kommer på något i stunden, men jag låter det vara öppet. Kommer det något så gör det, kommer det inget så gör det inte det. Just nu handlar det helt enkelt om träning som jag hoppas ska utvecklas till improvisationer över tid.

Att inte göra någon stor grej av det känns som rätt väg att gå. För det är ju den känslan jag vill uppnå på scen. Korta casual improvisationer som skapar här och nu-känsla. I torsdags sa jag något i stil med ”eller vad säger du Månfare?” till en tjej som Thomas Bonderud sagt såg ut att heta något i stil med just Månfare. Hon tittade förvånat på mig (kom tydligen inte ihåg att Thomas kallat henne det) så jag sa ”var det inte det du hette?” ”Nej, Petra”, sa hon och jag svarade ”Ja, men då var det i alla fall nära”. Det väckte viss munterhet i publiken även om det inte blev några jätteskratt, så det kändes som ett steg på rätt väg.

Ett inte jättebra gig, men skapligt och som gav massor med bra lärdomar.

Keep on joking!

Det är självklart något som också beror på ringrostighet. Jag har helt enkelt tappat delar av mina skämt. Nu blir det lite minnesarbete inför nästa gig!

Keep on joking!

Det är första längre uppehållet jag har haft sen jag började egentligen och en ny erfarenhet. Under uppehållet har jag skrivit på en del nytt material och när man skriver nytt brukar i alla fall jag vilja prova det på scenen. Det har jag också bitvis gjort under helgen vilket har gett mig en ny erfarenhet. Nämligen att inte göra det när man är ringrostig. Det gjorde jag inte heller i torsdags eftersom det var ännu mer extraordinära omständigheter, men jag borde kört in mig ännu mer med beprövat material.

En stor anledning till att stå emot frestelsen, i alla fall för mig, är att när man är ringrostig ska man ändå ha så mycket annat i huvudet. För mig fungerar det bäst om jag har materialet memorerat sedan tidigare så jag nästan kan släppa det helt timmarna innan jag går på scen. Då levererar jag det som mest avslappnat. Men nu när jag inte har kört på ett tag så går jag automatiskt och tänker mycket på materialet innan och då blir det extra spänt om jag dessutom ska tänka på en massa nytt material.

Så nu blir det back to basic-basic några gig. Jag har kört min murvältningsrutin ett antal gånger nu så den kan jag nog leverera rätt om jag kör annat material som verkligen sitter runt den. Den kanske kan få vara med om jag ska ha något lite nyare (den har fungerat väldigt bra tidigare, även om den var lite sådär idag). Men i övrigt blir det greatest hits ett tag nu!

En annan sak som irriterar mig är att jag inte hittar det där klockrena öppningsskämtet. Jag har ett som funkar rätt bra ibland, men fungerar sämre andra gånger.

Något som jag kände var positivt för mig var att jag vågade ge mig ut i publiken några gånger. Fick lite hjälp av en servitris som gick förbi scenen ett par gånger där det blev lite småskratt av mina improvisationer. Och så halvimproviserade jag kring att en tjej hade tyska flaggan på jackärmarna. Blev skapligt det också. Det är ett område jag har långt kvar inom, men det finns bara ett sätt att bli bättre på det och det är att kasta sig ut i det. Fast lagom mycket varje gång.

Apropå det så har jag faktiskt anmält mig till en kurs i improvisationsteater i höst! Tio onsdagar från den 8 september blir det.

Som sagt, tre gig på fyra dagar, inte jättenöjd med dem men nu är jag på gång!

Keep on joking!

Det svåra med såna gig är att det nästan är omöjligt att säga hur det gick. De flesta i publiken log brett, problemet är att det nästan är omöjligt att säga ifall de ler för att de inte vågar skratta eller om det är pinsamma leenden för att de vill visa välvilja mot dig.

Å andra sidan älskar jag såna gig för att man lär sig så fruktansvärt mycket av dem.

Jag tror att det gick helt okej, det var till och med några ställen där några släppte ut några korta, hörbara skratt. Och leendena såg ändå äkta ut, vilket man bland annat kunde se på när de log och ifall skiftningar i leendet kommer på rätt ställe. Men jag är inte säker.

Efteråt var det ett par stycken som kom fram och tyckte att det var bra, vilket kan vara ett ytterligare tecken på att de gillade det. Eller så ville de bara vara trevliga. Men samtidigt, även om de gillade det så har man så gott som ingen reaktion alls att gå på medan man står på scen.

Två lärdomar jag tar med mig är att jag borde pratat ännu mer med publiken. Fått in ännu mer känsla av ett samtal. Jag tror att det är vad man får göra i ett sånt läge. Jag öppnade med att prata en del med publiken och även kommentera dem som uppträtt tidigare. Jag gick in för att vara varm men samtidigt lite ironisk mot FI-tjejen. Dock inte på bekostnad av hennes politiska övertygelse, det hade nog gjort uppträdandet väldigt jobbigt med den publiken där flera lär sympatisera med FI.

Istället drog jag ett skämt som skulle kunnat vara riktat mot vilken politiker som helst som just hållit ett politiskt tal i den situationen. (Hon som konfade berättade att politiska partierna är förbjudna att hålla rena politiska tal under festivalen, varefter FI-tjejen höll ett politiskt tal. Öppet mål!)

Men att få igång ett samtal är svårt. Jag har varit med om liknande situationer två gånger tidigare vad jag kan komma på. Ett när jag uppträdde på en svensexa där det gick väldigt bra, förmodligen för att det var en sluten och homogen grupp. Det andra tillfället var i Enköping, där jag gick ifrån mitt material som jag i efterhand insåg förmodligen hade fungerat. Idag höll jag mig till materialet, men jag borde kanske ha lett ett samtal mot ämnena jag skulle prata om.

Den andra lärdomen jag drog av dagens gig är att såna gig är inget bra tillfälle att testa nytt material. Jag testade ett nytt som jag skrev i morse (och som jag tror kan bli väldigt bra för rätt publik). Problemet var inte att skämtet är lite halvvågat, de kan mycket väl ha gillat det. Problemet är att det är nästan omöjligt att veta om de gillar skämtet eller inte.

Så man kan kanske sammanfatta det med att nästa gång ett liknande gig dyker upp ska jag försöka skämta mer om där och då och försöka få det till något som liknar ett samtal  och i övrigt hålla mig till beprövat material.

Som sagt, ett mycket lärorikt gig och jag kommer inte att tacka nej till liknande i framtiden. Råder ingen annan att göra det heller. Man börjar lätt vackla lite psykiskt och går inte därifrån på moln. Snarare med en massa frågetecken utan svar. Men det är otroligt utvecklande frågetecken!

Jag gick ut som tvåa och det kändes bra och avslappnat redan från början. Det blev en hel del material som jag inte kört in riktigt, men ändå har provat några gånger plus en helt ny rutin om poesikvällar. Den nya funkade rätt bra, men den är väldigt oslipad. Tror att den kan bli riktigt bra, men jag vill få till en mycket mer karaktäristisk karaktär, dra ner den lite i tid och få till timingen bättre.

Egentligen har jag just nu inte så mycket att säga om själva giget, jag är genomgående nöjd. Tredje gången jag körde rutinen om dödsstraff i Iran och den blir tightare och tightare.

Fick förresten ett bra råd av Martin Krantz som menade att jag sänker min egen status på ett mindre bra sätt på ett ställe. Det kommer jag ersätta med ett nytt skämt till nästa gång för det var en mycket bra synpunkt. Jag är inte speciellt kaxig på scen, men jag är inte heller någon som driver med sin egen förmåga. Förhoppningsvis märker publiken istället av en ganska självsäker självdistans.

Keep on joking!

En av de saker han tog upp var att han alltid ser publiken som en person. Han försöker få en känsla av vad det är för person han talar med och sedan väljer han skämt utifrån det. Men han sa också att det svåraste som finns är kvällar när det finns två stora grupper i publiken som är väldigt olika, för då är det nästan omöjligt att se publiken som en person. De blir istället två.

Det upplevde jag väldigt markant igår. Inte bara under min akt utan även under hela kvällen. Publiken var delad i ungefär hälften yngre människor och hälften som var runt kanske 60 år i snitt. Många i den äldre delen av publiken var uppenbart inte roade av skämt med sex- eller våldsanspelningar. Mer eller mindre alla lite mer vågade skämt under kvällen upplevde jag mottogs med viss skepsis. Kanske var de rentav där för att lyssna på de poeter som också uppträdde under kvällen. Under dessa uppträdanden verkade i alla fall den delen av publiken vakna till liv är min analys.

Den yngre delen av publiken var betydligt mer mottaglig även för de lite mer vågade skämten. Men det är ett knivigt läge för jag tror att många upplever sig lite besvärade att skratta när man inte skrattar med hela gruppen. Rädslan att riskera att vara den enda som skrattar tror jag hindrar många att skratta ut ordentligt.

Missförstå mig inte nu. Det var en intressant och oerhört lärorik kväll. Inte minst chansen att få uppleva det Lennie pratade om var väldigt utvecklande. Och jag tyckte även på ett personligt plan att det var intressant att höra poeterna och spoken word-artisterna eftersom det är en scen som jag har väldigt lite erfarenhet av som publik.

Mitt eget uppträdande är jag lite dubbel inför. Skämten fungerade rätt bra. Det var egentligen inget som verkligen bombade. Men så har jag ju ganska snällt material också, även det som handlar om till exempel sex är ofta ganska subtilt. Så från ett publikperspektiv sett tror jag att uppträdandet var rätt bra.

Men jag var samtidigt lite seg i huvudet kände jag. Jag missade ett par punchlines, vilket inte var någon katastrof då jag lyckades rädda en och den andra var en del i en längre rutin och liksom andra delen i en dubbel punchline, så det märktes inte så mycket utåt tror jag. Men det var missar jag tar med mig och lär mig av. Sedan blir timingen lidande när man är seg i huvudet. Det positiva är att jag märker att jag har nått en nivå där jag kan vara lite avslagen men ändå gå av med ett skapligt resultat. Det negativa är att jag vet att jag kan betydligt bättre.

Skulle jag rangordna gårdagens gig skulle jag säga att publikmässigt blev det nog en uddamålsseger. Sett till mina krav och förväntningar på mig själv (som jag tror är rätt realistiska) så var det nog snarare en uddamålsförlust. Revansch att utkräva ikväll alltså!

Nybörjartips

Så över till något annat. Det var ganska många igår som är ännu mer rookiesar än mig och jag märkte att flera stycken gjorde ett vanligt nybörjarmisstag. Därför tänkte jag att jag skulle ta upp det här. Alltid hjälper det någon.

Det jag upptäckte hos flera var att det roliga ofta inte kom sist i skämtet. Ofta var det bra skämt, bara lite fel uppbyggda. Det finns alltid ett ord i ett skämt som utlöser själva skämtet. Det skämtet ska komma så sent i skämtet som möjligt. Helst som det allra sista ordet. Lyckligtvis är svenska språket så flexibelt att det nästan alltid går att hitta en formulering som både låter naturlig och som tillåter att man sätter det utlösande ordet sist.

Har du till exempel en punchline där det roliga ordet är ”hamster” ska du alltså inte lägga upp det som:

Det var min hamster som satt där.

Du kommer att få mycket större skratt (förutsatt att skämtet är roligt) om du istället  formulerar punchen som:

Det visade sig att det var min hamster.

Vad som händer när man lägger det utlösande ordet för tidigt är att publiken inte är med på att ”nu kan vi skratta”. Istället kommer de hålla inne skrattet och vänta på att något ännu roligare kommer. När det inte gör det utan du istället bara säger ”… som satt där” kommer skrattet redan ha dött.

Det var allt för idag. Keep on joking!

Men ganska snart kommer man till en punkt anser även jag då det är bra att se till att få fram en vass trea, fyra eller femma. När jag fått fram en standardfemma uppstod dock nästa problem. Jag blev under en period orolig för att testa nytt överhuvudtaget.

Min lösning på det problemet blev att testa en helt ny femma vid ett tillfälle. Det var en lyckad femma såtillvida att jag fick en hel del skratt, men det var givetvis även väldigt oslipat. (Så det gäller att välja ett sånt tillfälle med omsorg!) Men för mig var det närmast en nödvändighet för att bevisa för mig själv att jag kan slopa ett säkert kort och ändå leverera. Jag är trots allt väldigt mycket i början av min karriär och det är min övertygelse att man aldrig får bli rädd för att utvecklas och lära sig nytt.

Nu befinner jag mig i ett läge där jag försöker testa nytt men samtidigt vill slipa på det material jag redan har. Och det sistnämnda gör man allra helst på scen. Men då gäller det också att ha en taktik för hur man testar nytt.

Min taktik är att förbereda mer material än jag kommer att använda. Jag börjar med ett par beprövade skämt och sedan förbereder jag nya skämt som jag kan fylla ut resten av tiden med. Men jag har också ett gäng beprövade skämt som jag kan fylla ut tiden med ifall det skulle behövas. Det är skämt som jag vet fungerar nio gånger av tio. Bombar ett par, tre skämt i rad kan jag gå över till mina förberedda säkra kort. Fungerar de nya fortsätter jag istället att testa nytt. I ett sånt läge är det ju ingen mer än jag som vet att jag testar nytt. Publiken är nöjd så länge den får skratta, den struntar fullständigt i ifall den ”utsätts” för test av nya skämt.

Även om de nya skämten fungerar bra måste jag ändå påpeka att jag skulle aldrig testa speciellt mycket nytt om det är ett särskilt gig. Med det menar jag till exempel gig som kan leda till fler gig eller gig där publiken betalat mig för att uppträda. Då kör jag på nästan uteslutande beprövade skämt. Men har jag bestämt mig för att testa nytt material så ser taktiken ut ungefär så.

Som alltid, keep on joking!

Utomhuspremiären skedde i Tantolunden inför ett gäng för mig okända arbetskamrater. Det var nämligen hotellet Clarion Stockholm som hade sommarfest och jag jobbar sedan sex veckor tillbaka på Choice Hotels som Clarion ingår i. Med andra ord kan man säga att det var andra giget på fyra dagar för mina arbetskollegor.

Standup i det fria. (Foto: Mike Räsänen)

Det var hursomhelst ett intressant gig med lite blandade resultat. En del skämt gig väldigt bra, andra funkade inte alls. De flesta var dock på nivån skapligt eller bättre, så det var inte någon speciellt nedslående upplevelse. Dessutom fick jag testa ett av mina comebackskämt som jag skrev på vägen hem från Enköping igår och det funkade rätt bra. Får jag bara köra det några gånger och få in exakt rätt upplägg och timing tror jag att det kan bli riktigt roligt att få uteblivna skratt på enstaka skämt nångång ibland.

Något annat som jag tänkte på när det var lite blandade reaktioner är hur skönt det är att ha några riktiga skrattgarantier mot slutet av akten. Det gör, i alla fall för mig, att jag kan känna mig avslappnad även om skratten skulle utebli på något eller några skämt. För så länge man inte har dödat publiken helt så vet jag att jag med största säkerhet ändå kommer gå ut med flaggan skapligt i topp i publikens ögon. Går jag av till ett stort skratt eller ett skämt som ger en applåd så går jag av med en längtan till nästa gig. (Och gör jag inte det brukar jag se fram emot att ta revansch!)

Annars var det absolut bästa rent personligt för mig att jag fick en hel del träning på att vara här och nu. (Eller i skrivandes stund snarare där och då.) Bland annat var det ett gäng i publiken med asiatiskt utseende som inte kunde svenska, varav en satt och pratade nästa oavbrutet på första raden. Där fick jag med mig ett par skratt på improviserade grejer. Tyvärr hittade jag dock inte något sätt att få tyst på kinesen, men det är en lärdom att ta med och något att fundera på.

Jag lyckades även dra nytta av någon eller ett par andra publikreaktioner. Det är just såna situationer som jag beundrar Al Pitcher så otroligt mycket för och som jag vill lära mig hantera bättre. Idag fick jag mersmak och insåg att jag hade haft världens chans att träna på det även igår i Enköping. Det känns lite som att ju intimare publik, vilket det var både igår och idag, desto viktigare blir samtalet. Ett samtal som det naturligtvis finns stor möjlighet till även i klubbmiljö.

Något som var kanske lite mindre önskvärt, men något som naturligtvis händer ibland även om jag har varit rätt förskonad, är när någon i publiken gör något precis innan man ska leverera punchen. Och det behöver inte vara en häckling. Det kan vara någon som tappar ett glas, kommer in bullrigt i salongen eller på annat sätt märks. Idag var det, lite ironiskt, en kille som skrattade på fel ställe. Skämtet består av en setup på en mening och en punch på en mening och han storskrattade givetvis åt setupen. I samma sekund flashade några sekunder från Norra Brunnkursen förbi i mitt minne där Adde Malmberg, eller om det var Lennie Norman, sa att om man blir avbruten precis före punchen är det bara att släppa det skämtet och gå vidare. Så det gjorde jag, men en tjej i publiken insisterade på att för höra vad jag skulle ha sagt. Jag tror att jag lyckades göra förklaringen någorlunda underhållande, men hade jag varit bättre förberedd hade jag förmodligen kunnat få ordentliga skratt på det. Men det var en ny situation för mig och som ni märker handlar det om sex saker: lärdomar, lärdomar, lärdomar och erfarenhet, erfarenhet, erfarenhet.

Allt som allt, en rolig kväll med en hel del skratt, några uteblivna och framför allt massor av erfarenheter. Jag älskar verkligen att köra på lite annorlunda scener för man lär sig så otroligt mycket!

Keep on joking!

Hursomhelst, i torsdags var det sommarfest på jobbet och jag uppträdde inför cirka 40 nyblivna och något förfriskade medarbetare. Det var en annorlunda känsla att gå upp inför en sån grupp. Min vana trogen var jag inte speciellt nervös inför själva uppträdandet, men givetvis fanns tankarna där om hur jobbigt det skulle kunna bli efteråt om jag hade bombat.

Nu gjorde jag som tur är inte det. Det blev snarare en smärre succé. Tack Oden för det! När jag gick upp fick jag dessutom lite hjälp av min retorikbakgrund. Jag började med att lite ironiskt förkunna att ”det här känns ju inte konstigt med tanke på att jag inte känner er än men kommer att lära känna er”, drog ett skämt om att mina närmaste arbetskamrater ”tvingat upp den nya killen” och sa sen att jag tänkte strunta i att vara rolig och istället presentera mig själv. Jag har trots allt bara jobbat där en och en halv månad och bara hunnit lära mig namnet på ett femtontal.

Tanken var att göra en variant av det gamla ”jag är ingen talare”-knepet. Idag har just det uttrycket blivit en kliché, men det användes ibland i det antika Aten och Rom av retoriker för att invagga publiken i tron att talaren talade helt från hjärtat och inte alls efter talarkonstens regler. På så sätt kan man få ett övertag genom att man sänker förväntningarna på sig själv och sedan överträffar dem mycket mer än man kunnat göra annars.

Så det knepet använde jag mig av. Kanske hade det gått bra ändå, men jag tror att det hjälpte. Eftersom alla satt och väntade på att få skratta gick jag i princip upp och sa ”vänta er inga skratt” och först efter det levererade jag skratt.

Jag hade också en rädsla över att det skulle vara barmhärtighetsskratt, men det var autentiska skratt vilket märks dels på skratten i sig, dels i reaktionerna efteråt. När folk kommer fram spontant och skakar hand och tackar med uppriktighet i tonen känns det mer äkta än när de berömmer bara för att de inte hann vika undan huvudet innan blickarna möts, om man säger så

Vilka erfarenheter tar jag med mig härifrån då? Efter gig som gått riktigt bra gäller det mycket att samla på sig just det som har gått bra. Jag kommer kolla på filmen och gå igenom skämt för skämt vad som funkade extra bra och vad som kan slipas och bli ännu bättre. Men det är mycket på skämtnivå när det har gått bra.

Gig som gått mindre bra, eller som Enköpingsgiget i lördags som har annorlunda förutsättningar, tar jag oftare med mig mjukare värdeerfarenheter från. Som hur man ska förhålla sig till publiken när den är annorlunda sammansatt eller om den inte skrattar och så vidare. Efter bra gig samlar jag oftare mer konkreta erfarenheter. ”Okej, det skämtet funkade kanon, men det där gick lite sämre. Kanske ska slipa lite på det.”

En annan erfarenhet att ta med är att våga gå upp! Även om det är annorlunda förutsättningar. Jag körde ju till exempel på en svensexa för ett par veckor sedan, vilket också innebar en viss nerv eftersom det känns lite konstigt att gå in i en lägenhet med tio killar som har ett fullspäckat schema  under hela dan och inte är speciellt förväntansfulla på just det jag ska göra.

Men man överlever och det är väl det jag vill ha sagt egentligen. Även om jag hade totalbombat på jobbet eller svensexan så hade det inte varit hela världen. På den andra sidan av skalan får jag med mig massor av erfarenheter från såna annorlunda gig. Erfarenheter som gör att jag växer som både komiker och människa, för vi mår bra av att utmana oss själva. Och de erfarenheterna hade jag aldrig fått om jag inte hade gått upp på dem scenerna.