Jag gick ut som tvåa och det kändes bra och avslappnat redan från början. Det blev en hel del material som jag inte kört in riktigt, men ändå har provat några gånger plus en helt ny rutin om poesikvällar. Den nya funkade rätt bra, men den är väldigt oslipad. Tror att den kan bli riktigt bra, men jag vill få till en mycket mer karaktäristisk karaktär, dra ner den lite i tid och få till timingen bättre.

Egentligen har jag just nu inte så mycket att säga om själva giget, jag är genomgående nöjd. Tredje gången jag körde rutinen om dödsstraff i Iran och den blir tightare och tightare.

Fick förresten ett bra råd av Martin Krantz som menade att jag sänker min egen status på ett mindre bra sätt på ett ställe. Det kommer jag ersätta med ett nytt skämt till nästa gång för det var en mycket bra synpunkt. Jag är inte speciellt kaxig på scen, men jag är inte heller någon som driver med sin egen förmåga. Förhoppningsvis märker publiken istället av en ganska självsäker självdistans.

Keep on joking!

En av de saker han tog upp var att han alltid ser publiken som en person. Han försöker få en känsla av vad det är för person han talar med och sedan väljer han skämt utifrån det. Men han sa också att det svåraste som finns är kvällar när det finns två stora grupper i publiken som är väldigt olika, för då är det nästan omöjligt att se publiken som en person. De blir istället två.

Det upplevde jag väldigt markant igår. Inte bara under min akt utan även under hela kvällen. Publiken var delad i ungefär hälften yngre människor och hälften som var runt kanske 60 år i snitt. Många i den äldre delen av publiken var uppenbart inte roade av skämt med sex- eller våldsanspelningar. Mer eller mindre alla lite mer vågade skämt under kvällen upplevde jag mottogs med viss skepsis. Kanske var de rentav där för att lyssna på de poeter som också uppträdde under kvällen. Under dessa uppträdanden verkade i alla fall den delen av publiken vakna till liv är min analys.

Den yngre delen av publiken var betydligt mer mottaglig även för de lite mer vågade skämten. Men det är ett knivigt läge för jag tror att många upplever sig lite besvärade att skratta när man inte skrattar med hela gruppen. Rädslan att riskera att vara den enda som skrattar tror jag hindrar många att skratta ut ordentligt.

Missförstå mig inte nu. Det var en intressant och oerhört lärorik kväll. Inte minst chansen att få uppleva det Lennie pratade om var väldigt utvecklande. Och jag tyckte även på ett personligt plan att det var intressant att höra poeterna och spoken word-artisterna eftersom det är en scen som jag har väldigt lite erfarenhet av som publik.

Mitt eget uppträdande är jag lite dubbel inför. Skämten fungerade rätt bra. Det var egentligen inget som verkligen bombade. Men så har jag ju ganska snällt material också, även det som handlar om till exempel sex är ofta ganska subtilt. Så från ett publikperspektiv sett tror jag att uppträdandet var rätt bra.

Men jag var samtidigt lite seg i huvudet kände jag. Jag missade ett par punchlines, vilket inte var någon katastrof då jag lyckades rädda en och den andra var en del i en längre rutin och liksom andra delen i en dubbel punchline, så det märktes inte så mycket utåt tror jag. Men det var missar jag tar med mig och lär mig av. Sedan blir timingen lidande när man är seg i huvudet. Det positiva är att jag märker att jag har nått en nivå där jag kan vara lite avslagen men ändå gå av med ett skapligt resultat. Det negativa är att jag vet att jag kan betydligt bättre.

Skulle jag rangordna gårdagens gig skulle jag säga att publikmässigt blev det nog en uddamålsseger. Sett till mina krav och förväntningar på mig själv (som jag tror är rätt realistiska) så var det nog snarare en uddamålsförlust. Revansch att utkräva ikväll alltså!

Nybörjartips

Så över till något annat. Det var ganska många igår som är ännu mer rookiesar än mig och jag märkte att flera stycken gjorde ett vanligt nybörjarmisstag. Därför tänkte jag att jag skulle ta upp det här. Alltid hjälper det någon.

Det jag upptäckte hos flera var att det roliga ofta inte kom sist i skämtet. Ofta var det bra skämt, bara lite fel uppbyggda. Det finns alltid ett ord i ett skämt som utlöser själva skämtet. Det skämtet ska komma så sent i skämtet som möjligt. Helst som det allra sista ordet. Lyckligtvis är svenska språket så flexibelt att det nästan alltid går att hitta en formulering som både låter naturlig och som tillåter att man sätter det utlösande ordet sist.

Har du till exempel en punchline där det roliga ordet är ”hamster” ska du alltså inte lägga upp det som:

Det var min hamster som satt där.

Du kommer att få mycket större skratt (förutsatt att skämtet är roligt) om du istället  formulerar punchen som:

Det visade sig att det var min hamster.

Vad som händer när man lägger det utlösande ordet för tidigt är att publiken inte är med på att ”nu kan vi skratta”. Istället kommer de hålla inne skrattet och vänta på att något ännu roligare kommer. När det inte gör det utan du istället bara säger ”… som satt där” kommer skrattet redan ha dött.

Det var allt för idag. Keep on joking!

Nästan all underhållande kommunikation tycks ha en gemensam nämnare. Den ger inte betraktaren allt serverat på ett silverfat. Istället gör den betraktaren delaktig. Den lockar oss att använda hjärnan. Man skulle kunna säga att den utelämnar en pusselbit för oss som betraktare att lägga dit. Eller som en föreläsare sa när jag gick på en reklamskola: Dålig reklam berättar allt. Skulle man rita upp den skulle den bli en sluten cirkel. Bra reklam skulle man istället kunna rita som ett C som betraktaren sedan får fylla i så den blir en cirkel i hans eller hennes huvud.

Det är också däri konsten ligger. Man måste nämligen göra en avvägning. Ritar vi upp för lite av cirkeln blir det nämligen omöjligt för betraktaren att sluta cirkeln och reklamen blir obegriplig.

Men det är inte bara i reklam som man kan hitta det här fenomenet. Det verkar som att det inte finns något mer underhållande för oss än att få fylla ut luckor med våra egna inre bilder.

Vi hittar det i skönlitteraturen där man ofta säger att man ska gestalta istället för att berätta. Man ska försöka låta läsaren arbeta med sina egna känslor. Känna texten. Jämför till exempel följande stycken:

• Hon var så otroligt vacker och han blev alltid så nervös när hon var nära.
• Hon var som månskenet en stjärnklar natt. När hon var nära trängde små svettpärlor fram i hans panna och orden tycktes fastna i munnen.

Okej, det är tydligt att ingen av meningarna är skrivna av någon blivande nobelpristagare. Men en klar majoritet hade nog ändå tyckt att den andra är mer målande, vilket beror på att den låter läsaren känna med sina egna känslor, inte författarens.

Även andra områden som kräver att vi är roade på något sätt, eller åtminstone välvilliga till den som framträder, använder detta flitigt. Som till exempel retoriken. Det finns många retoriska figurer, som ironin, överdriften och underdriften, som kräver att lyssnaren själv fyller i det som saknas. Ofta med ett skratt som följd.

Och så här är jag övertygad om att även standupskämt fungerar. Det gäller att rita ut ett C för publiken att fylla i till en cirkel. Min teori är för övrigt att vi gillar att känna oss smarta, vilket vi gör när vi lyckas sluta cirkeln. När vi känner oss smarta mår vi bra. När vi mår bra har vi närmare till skratt.

Rita ut för mycket och det blir bara information. (Vilket är jättebra om du skriver en bruksanvisning. Faktum är att fler bruksanvisningsförfattare borde rita ut hela cirkeln.) Rita ut för lite och skämtet blir obegripligt. Rita ut lagom mycket och du kommer att göra succé.

Keep on joking!

Men hur ska man hinna med att skriva nytt material hela tiden? Ja, det är väl ingen nackdel om man saknar ett liv och därför har gott om tid över

Men om man faktiskt har ett ganska späckat schema kan det vara svårt att hitta tid att sätta sig med papper och penna och skriva. Så gör inte det.

Jag sätter mig sällan och skriver ner mitt material med en gång. (Papper och penna är dock bra att ha med sig överallt för att kunna anteckna idéer.) Istället brukar jag fundera på skämten när jag sitter på bussen, äter middag (om jag äter själv), ska sova, kör bil, tar promenader, är och handlar och andra tillfällen.

Jag brukar också fundera på gamla skämt och rutiner. Går igenom dem i huvudet eller till och med säger dem högt. Ibland dyker det upp spontana infall som jag kan använda, ibland får jag verkligen brainstorma ordentligt.

Till sist kommer det tillfälle då jag instinktivt känner att det är dags att skriva ner skämtet/rutinen eller börja arbeta med det tillsammans med min lilla diktafon.

Så jag försöker helt enkelt att utnyttja tiden så gott jag kan. De flesta av oss har egentligen en hel del tid då vi inte behöver använda vår tankekraft till annat, så varför inte ta vara på den tiden.

Det här förutsätter dock att man tycker att stand up är det roligaste som finns. Och inte bara när man står på scen. Det är en stor fördel om man faktiskt också gillar allt runt omkring. Ser man det som en börda att skriva material (eller kanske snarare ”skapa” eftersom jag inte alltid fysiskt skriver) så är det lätt hänt att det inte blir av. Det är med andra ord lite som med träning.

För mig är det ingen börda att skriva material. Det är en lek med lätta och roliga tankar. Dessutom blir jag belönad med lite extra endorfiner och adrenalin varje gång jag kommer på ett skämt jag själv tycker är riktigt roligt.

Om det går att lära sig att förhålla sig på detta sätt till komiken eller om det kommer naturligt vet jag inte. Jag vet bara att det är så jag funkar och det är jag väldigt tacksam för.

Dela gärna med er av era egna erfarenheter kring att skriva material. Börda eller nöje?

Och så klart, keep on joking!

Som du kanske förstår gillar jag även att försöka hitta en naturlig följd på skämten i min egen akt. Hittar man den naturliga följden blir det ofta ganska lätt att även hitta naturliga övergångar. Då behöver man ofta inte ens övergångarna, är temana disponerade efter en tydlig logik känns det ofta som logiska övergångar utan att det nödvändigtvis behöver vara en formulerad ”transportsträcka” eller vad man ska kalla det.

Men det finns också nackdelar med att bygga upp sin akt på det sättet. En är att det kan vara lite stressigt att få ihop allt på rätt tid. Det brukar jag försöka lösa genom att analysera vilka skämt som bör eller måste vara med och vilka som kan plockas bort. Man kan säga att jag ser det lite som byggstenar där vissa är bärande. (Oftast de bästa skämten, men inte alltid. De bästa kan ibland vara för långa.)

Så även fast jag försöker hitta en röd tråd att följa försöker jag samtidigt att bryta ner skämten i mindre och lättare hanterbara bitar för att kunna göra dem mer dynamiska kan man säga.

Jag får säkert tillfälle att återkomma till ämnet vartefter jag får mer insikt i mina egna tankebanor.

Keep on joking!

Men ganska snart kommer man till en punkt anser även jag då det är bra att se till att få fram en vass trea, fyra eller femma. När jag fått fram en standardfemma uppstod dock nästa problem. Jag blev under en period orolig för att testa nytt överhuvudtaget.

Min lösning på det problemet blev att testa en helt ny femma vid ett tillfälle. Det var en lyckad femma såtillvida att jag fick en hel del skratt, men det var givetvis även väldigt oslipat. (Så det gäller att välja ett sånt tillfälle med omsorg!) Men för mig var det närmast en nödvändighet för att bevisa för mig själv att jag kan slopa ett säkert kort och ändå leverera. Jag är trots allt väldigt mycket i början av min karriär och det är min övertygelse att man aldrig får bli rädd för att utvecklas och lära sig nytt.

Nu befinner jag mig i ett läge där jag försöker testa nytt men samtidigt vill slipa på det material jag redan har. Och det sistnämnda gör man allra helst på scen. Men då gäller det också att ha en taktik för hur man testar nytt.

Min taktik är att förbereda mer material än jag kommer att använda. Jag börjar med ett par beprövade skämt och sedan förbereder jag nya skämt som jag kan fylla ut resten av tiden med. Men jag har också ett gäng beprövade skämt som jag kan fylla ut tiden med ifall det skulle behövas. Det är skämt som jag vet fungerar nio gånger av tio. Bombar ett par, tre skämt i rad kan jag gå över till mina förberedda säkra kort. Fungerar de nya fortsätter jag istället att testa nytt. I ett sånt läge är det ju ingen mer än jag som vet att jag testar nytt. Publiken är nöjd så länge den får skratta, den struntar fullständigt i ifall den ”utsätts” för test av nya skämt.

Även om de nya skämten fungerar bra måste jag ändå påpeka att jag skulle aldrig testa speciellt mycket nytt om det är ett särskilt gig. Med det menar jag till exempel gig som kan leda till fler gig eller gig där publiken betalat mig för att uppträda. Då kör jag på nästan uteslutande beprövade skämt. Men har jag bestämt mig för att testa nytt material så ser taktiken ut ungefär så.

Som alltid, keep on joking!

Igår var det dock en sån där kväll när man samlar mycket erfarenheter. Det var inte helt lätt att läsa av publikreaktionerna och många av oss komiker, inklusive mig, fick tänka igenom materialet ett par gånger innan med tanke på alla barn som var där.

Så här i efterhand kan jag visserligen tänka att jag kanske inte hade behövt ändra lika mycket i min akt som jag gjorde, även om en del ändringar var ofrånkomliga. Mina sexskämt är ju till exempel mer anspelningar än grova ord, så jag hade säkert kunnat kört en del av det. Som sagt, erfarenheter.

På hemvägen kom jag även på lite sköna comebacks man kan dra när skämt inte går hem, eller där mottagandet bara är ljummet. Idéer som jag förmodligen inte hade fått om det inte varit för den minst sagt blandade och ganska fåhövdade publiken.

En annan erfarenhet jag tar med mig är att man aldrig kan ha för mycket material och då gärna även ett blandat väldigt blandat material. Funderar även på att skriva ner rubriker på alla mina skämt i en lista. På det sättet kan man ha listan med sig och sedan utifrån förutsättningarna sätta ihop en akt ifall det skulle behövas något annat än standardrutinen. Det är svårt att gräva fram alla rutiner enbart med hjälp av tanken.

Ikväll blir det andra giget för arbetskamrater på fyra dagar. Fast den här gången är det bara ”arbetskamrater” som jobbar inom samma hotellkedja, inte som i torsdags då jag körde för dem som sitter på samma kontor som jag. Även om det var en upplevelse som gav många nya erfarenheter igår, förmodligen ett av de mest utvecklande gigen hittills, så ser jag fram emot att kunna köra ett mer standardgig ikväll. Dessutom har jag lite fler minuter på mig vilket ska bli kul!

”Den enda som blir trött på ett material om man kör det länge tror jag i regel är en själv. Men tittar man på det jobb som ska göras så är det ju att få publiken att skratta. Helst mycket. Och kör man samma material gång på gång blir man mer och mer tight när man framför det.

Jag ser det visserligen inte alltid som samma material, för det bästa är ju om man arbetar medvetet med det och lägger till och drar ifrån. Och så ska man komma ihåg att vi håller på med en konstform som uppstår och dör i samma ögonblick som vi uttalar orden. Alltså är det aldrig samma material vi framför. Liknande, men aldrig samma. Kan hjälpa att tänka så för att inte tröttna på materialet.

Samtidigt tycker jag att man ska våga experimentera. Det har jag själv haft mycket hjälp av, att man vågar, anser jag själv. Så jag är inte som dem som förespråkar hardcore att verkligen nöta in fem riktigt tighta minuter så fort som möjligt. Säkert bra för att marknadsföra sig (det blir bra och folk kommer ihåg dig som han som pratar om att göra slut eller han som pratar om barnarbete), men samtidigt tror jag att det är bra att prova många olika vinklar, ingångar, material och så vidare.

I slutändan får man nog gå på sitt eget (förhoppningsvis) sunda förnuft  ”

Så att det inte gick hem var inte helt överraskande. Mer förvånad var jag att jag inte fick bättre respons på mina nya skämt om förhållanden. Ett jättebra gensvar igår, mycket sämre idag. Inte speciellt farligt och de är även rätt fyndiga. Visserligen fick jag lite skratt, men jag hade väntat mig mer. Ska i alla fall definitivt fortsätta köra dem. Jag tror att reaktionen igår var mer rättvisande tills motsatsen är bevisad. Kan även haft med min dagsform att göra.

Apropå det, efteråt påpekade Paul Del Valle att jag verkade bli lite nervös i kroppsspråket när skratten uteblev på några ställen. Jag brukar inte känna mig speciellt nervös ens när skratten är lägre än väntat eller till och med uteblir, men det kanske är så att jag inte är medveten om den reaktionen. Därför är det en mycket bra kommentar. Som tur är blev uppträdandet filmat trots att jag hade glömt kameran, så det ska bli intressant att analysera i efterhand.

En kväll att skörda erfarenheter ifrån utan att jag för den skull känner mig speciellt nedstämd. Jag var nöjd med mitt framträdande, jag var delad till publikreaktionerna och jag lärde mig en hel del både från det som funkade men kanske framför allt från det som inte funkade.

Nya tag i morgon, då är det en svensexa. Jag har faktiskt börjat se fram emot det. Man måste nog vara lite machokist för att gilla det här.

Keep on joking!

Rent praktiskt går det till så att jag samlar dem i ett enda worddokument. Där skriver jag ner dem eller klistrar in dem (om jag redan har dem nerskrivna). Och det gäller alla sorters skämt, från oneliners till längre rutiner.

Det finns flera fördelar med att inventera sina skämt och samla dem på samma ställe.

1. Jag upptäcker en massa bra skämt som jag bara har kört en eller ett par gånger. Det är slöseri att låta bra material gå till spillo. Dessutom är de värdefulla när man får längre scentider.
2. Man har alla skämten samlade. En lista gör det lättare att lägga upp till exempel företagsgig eller gig för specialpublik. Jag kan helt enkelt bara titta igenom listan och se vad som kan tänkas passa den publiken. Ofta har man mer material än man tror som på ett eller annat sätt kan vinklas till en specifik målgrupp, har jag märkt.
3. Det är enklare att arbeta med sina redan existerande skämt. Jag kan titta igenom listan och snabbt se vilka skämt som behöver arbetas om.
4. De skämt som jag inte har nedskrivna tvingas jag att skriva ner. När man ser skämten i nedskriven form ser man ganska snabbt var det finns passager med för få skämt. Speciellt när man börjat utveckla ett öga att granska sina egna skämt med.

Finns säkert fler fördelar.Jag kan till exempel tänka mig att det på sikt finns minnestekniska fördelar och att det kan vara lättare att spontant fiska upp skämt som passar tillfället. Jag kommer i alla fall att försöka lägga in alla nya skämt i mitt dokument och låta det bli ett levande dokument. Kan mycket väl utvecklas till en viktig ryggrad för min karriär.

Vill man kan man se dokumentet som min Seinlanguage, boken som Seinfeld gav ut med sina samlade rutiner. Fast jag kommer inte ge ut min som bok, i alla fall inte förrän jag har gjort min ”I’m telling you for the last time”.