Arkiv för kategori ‘Uppträdanden’

Gig #40 – premiär för komikazepiloterna

onsdag, 8 september, 2010

Igår var det premiär för komikazepiloterna på Sugar Bar. Till första tillfället hade vi fått i uppgift att spränga in fem oneliners i materialet. Jag valde att skriva ett antal korta, nya skämt. Alla blev inte oneliners och en del var för roliga att brodera ut så de började med en oneliner för att sedan byggas ut med mer.

Med tanke på att materialet bestod av nästan 100 % nytt material (minus ett skämt) så är jag mycket nöjd med utdelningen. Publiken, som var liten men mycket bra, skrattade nästan överallt där jag tänkt mig. Givetvis i varierande grad, ibland lite mindre än jag hoppats och på ett par ställen mycket mer än jag hade trott.

Annars var det två saker som jag speciellt tar med mig från igår. Två saker som hör ihop med varandra. Den första är att jag fick ett par minnesluckor på scen. Något jag faktiskt var ganska förberedd på. Jag brukar nämligen ha problem med snabbtänktheten och minnet när jag är trött och det var jag igår.

Det andra jag tar med mig är att jag just var förberedd redan innan jag gick upp på scen på att jag kunde glömma en del. Men jag stressade inte upp mig över det utan tänkte istället att glömmer jag så får jag ta det då. Det gjorde att jag kände mig väldigt avslappnad och kunde improvisera när jag kom av mig. Jag improviserade främst kring det faktum att jag glömt materialet, vilket till och med blev till ett par skratt.

Jag tror att det är en mycket viktig lärdom för mig att gå upp på scen, veta att jag kan komma att glömma något och göra det utan att spänna mig.

Ett annat steg mot detta tog jag ikväll när jag var på första kurstillfället i improvisationsteater. Det kommer att bli tio mycket intressanta och roliga veckor känner jag redan nu.

Imorgon är det Big Ben tillsammans med de andra komikazepiloterna. Det blir de bästa skämten från igår.

Keep on joking!

Gig #39 – reflektioner ett par dar senare

söndag, 5 september, 2010

Gig #39 avklarades på Big Ben i torsdags. Folk hade inte riktigt hunnit förstå att man kör även torsdagar numera tror jag. Dessutom hade torsdagspremiären hård konkurrens av comedyfestivalen. Därför var det en inte jättestor publik som hade letat sig ner i Big Bens källare. Men jag blir inte förvånad ifall det snabbt ändras och torsdagarna blir lika välbesökta som söndagarna.

Hursomhelst började det bra när jag körde ett par skämt som gick hem hos publiken. Men sen gick jag in på lite mer vågat material och tappade lite greppet om dem kändes det som. Jag vet inte riktigt varför eftersom det är material som brukar fungera. Det kan ha varit att jag testade en lite ny attityd på scenen. Jag försökte vara varmare som person än jag normalt är på scen. De första skämten var, trots ämnena fotbollshuliganism och gängkriminalitet, ganska gulliga medan de skämten jag tappade publiken på anspelar mer på sex.

Tack vare att de första skämten gick hem så kändes det inte direkt som någon bombning. Lite skratt fick jag också under den senare delen av giget, det dog inte helt. Men framför allt var det lärorikt och jag är ganska nöjd över att jag vågade mig på att testa lite nytt i framförandeväg, även om materialet var sånt jag kört tidigare.

Något annat jag försöker utveckla är ett avslappnat förhållningssätt till publiken. Konkret innebär det att jag försöker snappa upp sånt som händer i rummet och prata med publiken. Mycket prat blir i form av tillrop, till exempel att bara säga hej till såna som kommer in under akten eller om någon går iväg. Tanken är sedan att jag kanske kommer på något i stunden, men jag låter det vara öppet. Kommer det något så gör det, kommer det inget så gör det inte det. Just nu handlar det helt enkelt om träning som jag hoppas ska utvecklas till improvisationer över tid.

Att inte göra någon stor grej av det känns som rätt väg att gå. För det är ju den känslan jag vill uppnå på scen. Korta casual improvisationer som skapar här och nu-känsla. I torsdags sa jag något i stil med ”eller vad säger du Månfare?” till en tjej som Thomas Bonderud sagt såg ut att heta något i stil med just Månfare. Hon tittade förvånat på mig (kom tydligen inte ihåg att Thomas kallat henne det) så jag sa ”var det inte det du hette?” ”Nej, Petra”, sa hon och jag svarade ”Ja, men då var det i alla fall nära”. Det väckte viss munterhet i publiken även om det inte blev några jätteskratt, så det kändes som ett steg på rätt väg.

Ett inte jättebra gig, men skapligt och som gav massor med bra lärdomar.

Keep on joking!

Ringrostig – men vad fan!

måndag, 30 augusti, 2010

Som jag skrev i helgen så kändes mina senaste gig inte jättebra. Jag trodde att det var för att jag inte kommit in riktigt i känslan än och även att jag borde kört ännu mer beprövat material. Men på vägen hem från jobbet idag kom jag på ytterligare en mycket viktig anledning. Jag glömde ju att leverera flera punchlines! Dessutom på skämt som brukar funka. Inte konstigt att jag upplevde mig själv som lite avslagen.

Det är självklart något som också beror på ringrostighet. Jag har helt enkelt tappat delar av mina skämt. Nu blir det lite minnesarbete inför nästa gig!

Keep on joking!

Gig #38 – Fyra dagar, tre gig

söndag, 29 augusti, 2010

Tredje giget på 4 dagar idag. Är inte helt nöjd, men samtidigt känner jag att jag håller på att hitta känslan igen efter en sommar då jag blivit rätt ringrostig.

Det är första längre uppehållet jag har haft sen jag började egentligen och en ny erfarenhet. Under uppehållet har jag skrivit på en del nytt material och när man skriver nytt brukar i alla fall jag vilja prova det på scenen. Det har jag också bitvis gjort under helgen vilket har gett mig en ny erfarenhet. Nämligen att inte göra det när man är ringrostig. Det gjorde jag inte heller i torsdags eftersom det var ännu mer extraordinära omständigheter, men jag borde kört in mig ännu mer med beprövat material.

En stor anledning till att stå emot frestelsen, i alla fall för mig, är att när man är ringrostig ska man ändå ha så mycket annat i huvudet. För mig fungerar det bäst om jag har materialet memorerat sedan tidigare så jag nästan kan släppa det helt timmarna innan jag går på scen. Då levererar jag det som mest avslappnat. Men nu när jag inte har kört på ett tag så går jag automatiskt och tänker mycket på materialet innan och då blir det extra spänt om jag dessutom ska tänka på en massa nytt material.

Så nu blir det back to basic-basic några gig. Jag har kört min murvältningsrutin ett antal gånger nu så den kan jag nog leverera rätt om jag kör annat material som verkligen sitter runt den. Den kanske kan få vara med om jag ska ha något lite nyare (den har fungerat väldigt bra tidigare, även om den var lite sådär idag). Men i övrigt blir det greatest hits ett tag nu!

En annan sak som irriterar mig är att jag inte hittar det där klockrena öppningsskämtet. Jag har ett som funkar rätt bra ibland, men fungerar sämre andra gånger.

Något som jag kände var positivt för mig var att jag vågade ge mig ut i publiken några gånger. Fick lite hjälp av en servitris som gick förbi scenen ett par gånger där det blev lite småskratt av mina improvisationer. Och så halvimproviserade jag kring att en tjej hade tyska flaggan på jackärmarna. Blev skapligt det också. Det är ett område jag har långt kvar inom, men det finns bara ett sätt att bli bättre på det och det är att kasta sig ut i det. Fast lagom mycket varje gång.

Apropå det så har jag faktiskt anmält mig till en kurs i improvisationsteater i höst! Tio onsdagar från den 8 september blir det.

Som sagt, tre gig på fyra dagar, inte jättenöjd med dem men nu är jag på gång!

Keep on joking!

Gig #37 – Häcklare nummer 1

fredag, 27 augusti, 2010

Tack David Druid för stödet direkt efter. Tack också Tobias Jacobsson för snacket efteråt. Och Anna och Rune. Och Mike som förde vidare den blonda tjejens önskan om att få höra resten av giget. Och killen som kom fram och tyckte det var grymt och också ville höra slutet. Och Malin, också i publiken som också hade velat höra klart.

Det finns en första gång för allt. Idag var första gången jag stötte på en häcklare. Eller häcklare, han stod precis framför scenen och pratade med sina polare med ryggen mot mig från sekund ett. Jag kom ständigt av mig för att jag hörde hans prat hela tiden. Jag försökte kalla på hans uppmärksamhet för att han skulle inse att han störde, men han tittade bara upp och vände sig om sen igen och fortsatte. Jag gick fram med micken till honom och höll upp den mot hans mun, men han tittade bara upp, skrattade och vände sig sen om igen och fortsatte prata. När han tog upp bilnycklarna och tryckte på låsknappen och tyckte att det var synd att han inte kunde stänga av mig gav jag upp och gick av scen. Det kändes inte som att jag skulle kunna komma tillbaka, skämtet jag var mitt inne i var förstört för jag såg ingen som helst väg tillbaks in i det. Det hade varit konstigt att bara hoppa till nästa och bli lika störd där. Tråkigt, men så kändes det.

Nu tänker jag inte skylla på omständigheterna. Han var en idiot, ja. Men jag hade å andra sidan inte verktygen att hantera det. Framför allt är det nog en fråga om rutin. Vi provade faktiskt liknande situationer under kursen med Anders Celin och det var svårt redan där. På scen i skarpt läge var det dessutom annorlunda (såklart). Jag får helt enkelt försöka hitta botemedel mot liknande situationer och hoppas att jag inte får tillfälle för ofta att träna in dem på scen.

Men nu har jag varit där en gång. Jag har redan lite tankar på hur jag skulle kunna hantera det annorlunda nästa gång. Jag vet inte om det kommer att hjälpa, men gör det inte det hoppas jag att jag i alla fall kommer ett steg närmare en lösning.

Ett grymt lärorikt gig blev det i alla fall, även om skratten uteblev. Det lustiga är att när sånt här händer så vill jag bara upp på scen igen. Jag fylls av en sån jävla revanschlusta. Jag tänker ”nästa gång ska ni fanimej få se!” Det är nog en styrka.

Måste också passa på att berömma David Druid som drog igång publiken som första komiker i andra akten. Det var lärorikt att se. Publiken var delad i två läger, de som var där för att se på standupen och de som var där för att förstöra den. (Nej, det var bara en som var där för det och jag vet inte om han ens var medveten om det själv. Men det var de som var mindre intresserade eftersom det var en festival och alla var inte där för standupen.) David fångade in dem och fick igång skratten. Mycket, mycket starkt och proffsigt! Jag tittade och lärde mig förhoppningsvis något av det.

Keep on joking!

Gig #36 – Ett gig under en bro

torsdag, 26 augusti, 2010

Okej, tänk dig en lastkaj under en hög bro med tio personer i publiken vid Hornstull. Nästan ingen känner de andra och tre fyra av de tio ska också uppträda. Tänk dig sedan att du ska köra standup. Innan du går upp spelar en tjej en pianoballad om krossade hjärtan. Därefter går en representant från Feministiskt Initiativ upp och håller ett politiskt brandtal. En man som går förbi rycker åt sig mikrofonen efter FI-representantens tal och kräver av arrangörerna att få veta om även andra politiska partier kommer få tala under den berättarfestival som tillfället är promotion för. (Det kommer de göra för övrigt.) Sen ska du upp och köra. Inget drömscenario, men det var exakt vad jag gjorde idag!

Det svåra med såna gig är att det nästan är omöjligt att säga hur det gick. De flesta i publiken log brett, problemet är att det nästan är omöjligt att säga ifall de ler för att de inte vågar skratta eller om det är pinsamma leenden för att de vill visa välvilja mot dig.

Å andra sidan älskar jag såna gig för att man lär sig så fruktansvärt mycket av dem.

Jag tror att det gick helt okej, det var till och med några ställen där några släppte ut några korta, hörbara skratt. Och leendena såg ändå äkta ut, vilket man bland annat kunde se på när de log och ifall skiftningar i leendet kommer på rätt ställe. Men jag är inte säker.

Efteråt var det ett par stycken som kom fram och tyckte att det var bra, vilket kan vara ett ytterligare tecken på att de gillade det. Eller så ville de bara vara trevliga. Men samtidigt, även om de gillade det så har man så gott som ingen reaktion alls att gå på medan man står på scen.

Två lärdomar jag tar med mig är att jag borde pratat ännu mer med publiken. Fått in ännu mer känsla av ett samtal. Jag tror att det är vad man får göra i ett sånt läge. Jag öppnade med att prata en del med publiken och även kommentera dem som uppträtt tidigare. Jag gick in för att vara varm men samtidigt lite ironisk mot FI-tjejen. Dock inte på bekostnad av hennes politiska övertygelse, det hade nog gjort uppträdandet väldigt jobbigt med den publiken där flera lär sympatisera med FI.

Istället drog jag ett skämt som skulle kunnat vara riktat mot vilken politiker som helst som just hållit ett politiskt tal i den situationen. (Hon som konfade berättade att politiska partierna är förbjudna att hålla rena politiska tal under festivalen, varefter FI-tjejen höll ett politiskt tal. Öppet mål!)

Men att få igång ett samtal är svårt. Jag har varit med om liknande situationer två gånger tidigare vad jag kan komma på. Ett när jag uppträdde på en svensexa där det gick väldigt bra, förmodligen för att det var en sluten och homogen grupp. Det andra tillfället var i Enköping, där jag gick ifrån mitt material som jag i efterhand insåg förmodligen hade fungerat. Idag höll jag mig till materialet, men jag borde kanske ha lett ett samtal mot ämnena jag skulle prata om.

Den andra lärdomen jag drog av dagens gig är att såna gig är inget bra tillfälle att testa nytt material. Jag testade ett nytt som jag skrev i morse (och som jag tror kan bli väldigt bra för rätt publik). Problemet var inte att skämtet är lite halvvågat, de kan mycket väl ha gillat det. Problemet är att det är nästan omöjligt att veta om de gillar skämtet eller inte.

Så man kan kanske sammanfatta det med att nästa gång ett liknande gig dyker upp ska jag försöka skämta mer om där och då och försöka få det till något som liknar ett samtal  och i övrigt hålla mig till beprövat material.

Som sagt, ett mycket lärorikt gig och jag kommer inte att tacka nej till liknande i framtiden. Råder ingen annan att göra det heller. Man börjar lätt vackla lite psykiskt och går inte därifrån på moln. Snarare med en massa frågetecken utan svar. Men det är otroligt utvecklande frågetecken!

Nypremiär – gig #35

lördag, 14 augusti, 2010

Igår var det dags för en liten nypremiär. Efter en dryg månads stiltje på standupfronten stod jag på scen igår igen. Det var Kafé Klavérs fina lokaler som tog emot mig, vilket var ett perfekt ställe att gå upp på när man är lite ringrostig. Det brukar vara en väldigt gemytlig stämning där och igår var det dessutom fullt till sista plats.

Jag körde ett par gamla rutiner som jag vet går hem och en ny. Eller gamla och gamla, en av dem har jag bara kört två-tre gånger på scen tidigare. Men den funkade riktigt bra redan första gången så det är mest finslipning beträffande timing, pauser och liknande som jag har jobbat med. Lite på språknivå också, men det är detaljer. Eftersom den fungerade så pass bra från början och jag dessutom bollat lite med den under sommaruppehållet så känns det som att den redan har hängt med ett tag.

Den nya rutinen innefattar en Gollumimitation på spanska. Själva imitationen funkade jättebra, de påhängda skämten efter den funkade inte lika bra. Där kan jag slipa. Det kan dels bero på att mikrofonen la av mitt i alltihop, men det kan också bero på att jag försöker låta så likt Gollum som möjligt (långt ifrån perfekt) och sedan skämtar om att det låter som knattarna i Disneydags. Kanske ska försöka göra rösten lite mer lik just knattarna istället. Något jag för övrigt tror var mer träffande innan jag övade mer på Gollumrösten.

Sammanfattningsvis känns det som att jag höll mig ganska stadigt på en rätt hög nivå. Ett par grejer som inte gick hem lika bra, men det blev inte någon direkt dötid känns det som när jag tittar på inspelningen. Det känns väldigt bra. Vad det handlar om nu är mer att höja genomsnittsnivån ännu mer. Sedan vet jag också att jag har en hel del rutiner som brukar funka utöver dem jag körde igår. Men på 5-6 minuter hinner man inte med så mycket så man får plocka lite med rutinerna så man får öva på alla lite då och då på scen. Känns i alla fall som att jag lätt skulle kunna gå upp på tio minuter när såna tillfällen ges.

Det är verkligen underbart att vara tillbaks på scen! Jag har haft ganska svår abstinens under sommaren. Nu blir det nog lugnt ett par veckor, om inget ramlar in med kort varsel, men sedan ser det ut som att det tar fart från slutet av augusti. Ska bli grymt kul!

Välkomna tillbaks till bloggen och keep on joking!

Ps. Jag har lagt upp lite filmklipp på bloggen, men jag tänker inte säga hur ni hittar dem. Mejla mig om ni hittar dem så vinner ni ett ärofyllt omnämnande på bloggen ;) Ds.

Gig #34 – Ett bra gig

måndag, 5 juli, 2010

I lördags var jag inbjuden av Erik Keding till hans engångsklubb Det var en gång en standupklubb. Trots det strålande solskenet och lördagskväll på ett ställe utan utskänkningstillstånd var salongen relativt välfylld. Det var klokt nog (speciellt under omständigheterna solsken och fotbolls-vm) inte någon jättesal och den visade sig vara alldeles lagom för att få en sån där skön intim stämning i en lokal som slapp känna sig tom.

Jag gick ut som tvåa och det kändes bra och avslappnat redan från början. Det blev en hel del material som jag inte kört in riktigt, men ändå har provat några gånger plus en helt ny rutin om poesikvällar. Den nya funkade rätt bra, men den är väldigt oslipad. Tror att den kan bli riktigt bra, men jag vill få till en mycket mer karaktäristisk karaktär, dra ner den lite i tid och få till timingen bättre.

Egentligen har jag just nu inte så mycket att säga om själva giget, jag är genomgående nöjd. Tredje gången jag körde rutinen om dödsstraff i Iran och den blir tightare och tightare.

Fick förresten ett bra råd av Martin Krantz som menade att jag sänker min egen status på ett mindre bra sätt på ett ställe. Det kommer jag ersätta med ett nytt skämt till nästa gång för det var en mycket bra synpunkt. Jag är inte speciellt kaxig på scen, men jag är inte heller någon som driver med sin egen förmåga. Förhoppningsvis märker publiken istället av en ganska självsäker självdistans.

Keep on joking!

Gig #33 – dubbel publik och ett nybörjartips

lördag, 3 juli, 2010

Jag har flera gånger tagit upp Lennie Normans föredrag på Norra Brunn. Så här i efterhand känns det som att under min tid som aspirerande komiker så är de två timmar jag lyssnade på honom det enskilt mest givande tillfället hittills. Alltså det tillfälle som på så kort tid har givit mig så mycket.

En av de saker han tog upp var att han alltid ser publiken som en person. Han försöker få en känsla av vad det är för person han talar med och sedan väljer han skämt utifrån det. Men han sa också att det svåraste som finns är kvällar när det finns två stora grupper i publiken som är väldigt olika, för då är det nästan omöjligt att se publiken som en person. De blir istället två.

Det upplevde jag väldigt markant igår. Inte bara under min akt utan även under hela kvällen. Publiken var delad i ungefär hälften yngre människor och hälften som var runt kanske 60 år i snitt. Många i den äldre delen av publiken var uppenbart inte roade av skämt med sex- eller våldsanspelningar. Mer eller mindre alla lite mer vågade skämt under kvällen upplevde jag mottogs med viss skepsis. Kanske var de rentav där för att lyssna på de poeter som också uppträdde under kvällen. Under dessa uppträdanden verkade i alla fall den delen av publiken vakna till liv är min analys.

Den yngre delen av publiken var betydligt mer mottaglig även för de lite mer vågade skämten. Men det är ett knivigt läge för jag tror att många upplever sig lite besvärade att skratta när man inte skrattar med hela gruppen. Rädslan att riskera att vara den enda som skrattar tror jag hindrar många att skratta ut ordentligt.

Missförstå mig inte nu. Det var en intressant och oerhört lärorik kväll. Inte minst chansen att få uppleva det Lennie pratade om var väldigt utvecklande. Och jag tyckte även på ett personligt plan att det var intressant att höra poeterna och spoken word-artisterna eftersom det är en scen som jag har väldigt lite erfarenhet av som publik.

Mitt eget uppträdande är jag lite dubbel inför. Skämten fungerade rätt bra. Det var egentligen inget som verkligen bombade. Men så har jag ju ganska snällt material också, även det som handlar om till exempel sex är ofta ganska subtilt. Så från ett publikperspektiv sett tror jag att uppträdandet var rätt bra.

Men jag var samtidigt lite seg i huvudet kände jag. Jag missade ett par punchlines, vilket inte var någon katastrof då jag lyckades rädda en och den andra var en del i en längre rutin och liksom andra delen i en dubbel punchline, så det märktes inte så mycket utåt tror jag. Men det var missar jag tar med mig och lär mig av. Sedan blir timingen lidande när man är seg i huvudet. Det positiva är att jag märker att jag har nått en nivå där jag kan vara lite avslagen men ändå gå av med ett skapligt resultat. Det negativa är att jag vet att jag kan betydligt bättre.

Skulle jag rangordna gårdagens gig skulle jag säga att publikmässigt blev det nog en uddamålsseger. Sett till mina krav och förväntningar på mig själv (som jag tror är rätt realistiska) så var det nog snarare en uddamålsförlust. Revansch att utkräva ikväll alltså!

Nybörjartips

Så över till något annat. Det var ganska många igår som är ännu mer rookiesar än mig och jag märkte att flera stycken gjorde ett vanligt nybörjarmisstag. Därför tänkte jag att jag skulle ta upp det här. Alltid hjälper det någon.

Det jag upptäckte hos flera var att det roliga ofta inte kom sist i skämtet. Ofta var det bra skämt, bara lite fel uppbyggda. Det finns alltid ett ord i ett skämt som utlöser själva skämtet. Det skämtet ska komma så sent i skämtet som möjligt. Helst som det allra sista ordet. Lyckligtvis är svenska språket så flexibelt att det nästan alltid går att hitta en formulering som både låter naturlig och som tillåter att man sätter det utlösande ordet sist.

Har du till exempel en punchline där det roliga ordet är ”hamster” ska du alltså inte lägga upp det som:

Det var min hamster som satt där.

Du kommer att få mycket större skratt (förutsatt att skämtet är roligt) om du istället  formulerar punchen som:

Det visade sig att det var min hamster.

Vad som händer när man lägger det utlösande ordet för tidigt är att publiken inte är med på att ”nu kan vi skratta”. Istället kommer de hålla inne skrattet och vänta på att något ännu roligare kommer. När det inte gör det utan du istället bara säger ”… som satt där” kommer skrattet redan ha dött.

Det var allt för idag. Keep on joking!

Därför ska man ständigt skriva nytt

tisdag, 29 juni, 2010

Igår skrev jag om hur jag testar nytt material. Och det är svårt att stå emot frestelsen att testa nytt om man, som jag, skriver mycket nytt. Man vill liksom upp på scen och se om skämten fungerar så bra som man hoppas. Åtminstone fungerar jag så.

Men det finns också en annan anledning till att skriva mycket material. Ju mer material du har desto fler minuter har du. Det ger självklart möjlighet att köra längre gig.

Men det finns också en annan aspekt som är viktig för mig. Jag försöker att sprida mitt material, åtminstone lite grann. Vad jag menar med att sprida materialet är att jag försöker skriva på olika teman. Har jag några politiska skämt, några lite mer vågade, några vardagsbetraktelser, några lite mer absurda och så vidare så kan jag också anpassa materialet lättare till publiken. Just nu känner jag att jag kanske inte riktigt är i ett läge där jag klarar av att göra det i realtid, även om det är målet. Däremot kan jag redan inför olika gig plocka ut material som jag tror kommer fungera utifrån det jag vet om publiken. Extra värdefullt är det vid till exempel företagsgig eller specialgig som svensexan jag gjorde för ett tag sen.

Därför försöker jag skriva och testa mycket nytt material. Jag tror att i förlängningen kommer det göra mig till en bredare och mer mångfacetterad komiker.

Keep on joking!