Vilka attribut ska jag välja?

21 juni, 2010

Jag har funderat en del på hur man kan stå ut från mängden. Det finns så många som vill fram som ståuppkomiker och många är duktiga på att både skriva skämt och att leverera dessa. Och även om en vis man en gång skrev ”bra standup flyter” till mig så tänker jag att man kanske ändå kan göra mer för att marknadsföra sig och bli ihågkommen.

Det sägs till exempel att det var Goebbels, Hitlers rådgivare och propagandaminister, som rådde Hitler att göra något som fick honom att stå ut. Förutom att starta ett världskrig, vilket i sig är ganska extraordinärt, så rakade han också av sig större delen av mustaschen. Fast bara större delen. Jag tror att ni alla förstår var jag vill komma. Jag vill inte på något sätt glorifiera nazismen, men faktum är att en av deras allra starkaste egenskaper var deras förmåga att etsa sig fast i människors minne. (Med facit i hand var de tyvärr lite för bra på det.)

Ett lite mer sympatiskt exempel är Håkan Hellström som i början alltid uppträdde i sjömanskostym. När han väl var igenkänd av alla kunde han sedan gå ifrån den.

Hur går då mina tankar när det gäller att stå ut inom standup? Den första tanken är att det egentligen inte borde vara så svårt. Standup är en konstform av folket för folket. Det innebär (tyvärr) att många går upp ”som de är” och få står egentligen ut från alla andra. Jag funderar därför på att försöka komma på något slags attribut. Vet inte vad det ska vara ännu, men det bör vara något som står ut och samtidigt är något jag trivs med. Jag har redan försökt få till en lite mer personlig klädstil, men jag vill hitta något som jag kan ha varje gång. Precis som inom all marknadsföring tror jag inte att man ska vara rädd för att (subtilt) banka in sitt budskap.

Det andra verktyget vi har är vår akt och vårt material. Här funderar jag på att jobba med antingen inledningen eller avslutet eller både och för att arbeta fram någon slags signatur. Något som folk kan förknippa med mig. Lite som Bengt Alsterlinds ”Chipp och hajk på er allihopa”. Eller varför inte Robin Williams Goooooooooood Mooooooorning vietnaaaaaaaaaam i hans tolkning av Adrian Cronauer i filmen med samma namn?

Nu återstår bara att komma på exakt vad jag ska använda för att profilera mig bättre. Jag nämnde Håkan Hellström tidigare och han hade ett tag även sin hatt som blev lite av ett kännetecken för honom. Eftersom jag har en förkärlek för hattar har jag vissa funderingar till att alltid uppträda i hatt, kanske dock inte alltid samma. Men jag har inte tagit något beslut än :)

Har du något bra förslag så var inte blyg att framföra det. Är det riktigt bra och något jag kan använda är det mycket möjligt att förslaget belönas med en öl som tack :)

Keep on joking!

Gig #32 – Vilken kväll!

18 juni, 2010

Dags för gig #32 (”de växer upp så fort *snyft*) och det gick smått fantastiskt! Helt underbart, en sån där kväll man lever för. På riktigt.

Jag hade bestämt mig för två saker under kvällen på Kafé Klavér: Testa nytt (och lite som jag inte kört många gånger alls) och försöka ha en väldigt avslappnad och vänskaplig attityd mot publiken.

Materialet fungerade väldigt bra. Hade bland annat en rutin om dödsstraff i Iran som jag nosade liiiiiite på när jag konfade, annars var den helt ny och den fungerade jättebra. Det är dock en rutin med flera skämt i sig och jag tror att den kommer vara ännu vassare när jag kört den kanske tio gånger. Jag tror framför allt att de skämten jag redan har kan bli ännu bättre med inövad timing och att jag faktiskt kommer kunna utöka den och mjölka skratt ur den längre fram. Eventuellt ett litet gyllene comedyfrö!

Det kändes mer eller mindre som en seger på knock idag. Jag har många idéer om vad som kan bli ännu bättre, men det kändes egentligen inte som att det var något som gick dåligt.

Dessutom var det en härlig kväll även i övrigt. Publiken var alldeles lagom många, det vill säga läktaren var tillräckligt fylld för att några av oss komiker fick stå men alla andra fick sitta. Dessutom var det en publik som var alert och på fint helghumör.

Flera andra komiker var också på tårna ikväll. Jag vill egentligen inte lyfta ut någon speciell helt enkelt för att jag då skulle förbise andra. Men jag måste ändå nämna Allan Persson känner jag. Grabben är, till skillnad från vad namnet antyder, blott 15 år och sedan jag såg honom senast för två månader sen har mycket hänt. Med det menar jag verkligen inte att han inte var bra då. Men ikväll hade han både jättebra skämt och en härlig scennärvaro! Med tanke på åldern och kvällens insats har jag inget annat val än att utnämna honom till ett superlöfte. Jag är i alla fall grymt imponerad!

Keep on joking!

Det kom ett brev …

17 juni, 2010

Normalt försöker jag hålla mig ganska strikt till standup här på bloggen. Men jag fick ett brev idag från en kärlekstörstande ryska. Så även om jag inte kände mig manad så vill jag ändå göra vad jag kan för att hjälpa henne att hitta kärleken. Därför lägger jag ut brevet i sin helhet.

***

Hello!!! My name is Lyudmila. and i am from Russia. I found your email and i want to write you.

Iam searching my real love and looking for a dating in Internet.

Probably you are surprised to receive this letter but if you are interesting then you can answer me only to my personal e-mail:  axylinetmo@yahoo.com

I will wait…

Lyudmila.

***

Jag gillar speciellt den där delen med ”Probably you are surprised to receive this letter” (Jo, en aning, det måste jag medge) ”but if you are interesting” (det lämnar jag nog helst till andra att avgöra) ”then you can answer me only to my personal e-mail” (vilken adress kan jag använda om jag inte är intressant?).

Comeback

16 juni, 2010

Jag fick påpekat för mig att jag använde ordet comeback istället för callback i ett par inlägg. (Närmare bestämt det här och det här.) Nu var det inte callbacks (när man refererar till ett tidigare skämt) jag menade, men för att undvika förvirring tänkte jag reda ut begreppet. Som inte är vedertaget på något sätt.

Jag fick förslaget att använda ordet räddningsplanka istället. Även om det är precis vad det är så tänker jag inte lyda rådet som den språkliberal jag är :) För det är även en comeback och jag gillar idrott mer än Vem vill bli miljonär? (Eller är det snören de har där? Livlinor kanske? Nåväl … )

En comeback i min begreppsvärld är helt enkelt när ett skämt bombar och man ändå får ett skratt genom att kommentera det bombade skämtet. Kan givetvis vara mer eller mindre lyckade och bör gå hand i hand med den scenpersona man har. Har man en scenpersona med lågt självförtroende kan man slå mot sig själv. Det bör man kanske inte göra om man har en kaxig scenpersona. Då kanske det till och med kan funka att retas med publiken för att de inte förstod. Själv vill jag ha en ganska självsäker men ändå trevlig framtoning så inget av alternativen ovan känner jag egentligen är jag.

Sådär. Kanske lite mer omständligt att envisas med sina egna ord och sedan förklara dem, men se det som en hyllning till vårt flexibla språk som vi är fria att använda hur vi vill. Så länge bara mottagaren förstår vad vi menar, som Fredrik Lindström skulle ha sagt ;)

Keep on joking!

Gig #31 – utomhus i Tantolunden

15 juni, 2010

Försöker komma ihåg ifall jag har kört standup utomhus nångång tidigare, men jag tror inte att jag har gjort det. Så det var förmodligen premiär i söndags.

Utomhuspremiären skedde i Tantolunden inför ett gäng för mig okända arbetskamrater. Det var nämligen hotellet Clarion Stockholm som hade sommarfest och jag jobbar sedan sex veckor tillbaka på Choice Hotels som Clarion ingår i. Med andra ord kan man säga att det var andra giget på fyra dagar för mina arbetskollegor.

Standup i det fria. (Foto: Mike Räsänen)

Det var hursomhelst ett intressant gig med lite blandade resultat. En del skämt gig väldigt bra, andra funkade inte alls. De flesta var dock på nivån skapligt eller bättre, så det var inte någon speciellt nedslående upplevelse. Dessutom fick jag testa ett av mina comebackskämt som jag skrev på vägen hem från Enköping igår och det funkade rätt bra. Får jag bara köra det några gånger och få in exakt rätt upplägg och timing tror jag att det kan bli riktigt roligt att få uteblivna skratt på enstaka skämt nångång ibland.

Något annat som jag tänkte på när det var lite blandade reaktioner är hur skönt det är att ha några riktiga skrattgarantier mot slutet av akten. Det gör, i alla fall för mig, att jag kan känna mig avslappnad även om skratten skulle utebli på något eller några skämt. För så länge man inte har dödat publiken helt så vet jag att jag med största säkerhet ändå kommer gå ut med flaggan skapligt i topp i publikens ögon. Går jag av till ett stort skratt eller ett skämt som ger en applåd så går jag av med en längtan till nästa gig. (Och gör jag inte det brukar jag se fram emot att ta revansch!)

Annars var det absolut bästa rent personligt för mig att jag fick en hel del träning på att vara här och nu. (Eller i skrivandes stund snarare där och då.) Bland annat var det ett gäng i publiken med asiatiskt utseende som inte kunde svenska, varav en satt och pratade nästa oavbrutet på första raden. Där fick jag med mig ett par skratt på improviserade grejer. Tyvärr hittade jag dock inte något sätt att få tyst på kinesen, men det är en lärdom att ta med och något att fundera på.

Jag lyckades även dra nytta av någon eller ett par andra publikreaktioner. Det är just såna situationer som jag beundrar Al Pitcher så otroligt mycket för och som jag vill lära mig hantera bättre. Idag fick jag mersmak och insåg att jag hade haft världens chans att träna på det även igår i Enköping. Det känns lite som att ju intimare publik, vilket det var både igår och idag, desto viktigare blir samtalet. Ett samtal som det naturligtvis finns stor möjlighet till även i klubbmiljö.

Något som var kanske lite mindre önskvärt, men något som naturligtvis händer ibland även om jag har varit rätt förskonad, är när någon i publiken gör något precis innan man ska leverera punchen. Och det behöver inte vara en häckling. Det kan vara någon som tappar ett glas, kommer in bullrigt i salongen eller på annat sätt märks. Idag var det, lite ironiskt, en kille som skrattade på fel ställe. Skämtet består av en setup på en mening och en punch på en mening och han storskrattade givetvis åt setupen. I samma sekund flashade några sekunder från Norra Brunnkursen förbi i mitt minne där Adde Malmberg, eller om det var Lennie Norman, sa att om man blir avbruten precis före punchen är det bara att släppa det skämtet och gå vidare. Så det gjorde jag, men en tjej i publiken insisterade på att för höra vad jag skulle ha sagt. Jag tror att jag lyckades göra förklaringen någorlunda underhållande, men hade jag varit bättre förberedd hade jag förmodligen kunnat få ordentliga skratt på det. Men det var en ny situation för mig och som ni märker handlar det om sex saker: lärdomar, lärdomar, lärdomar och erfarenhet, erfarenhet, erfarenhet.

Allt som allt, en rolig kväll med en hel del skratt, några uteblivna och framför allt massor av erfarenheter. Jag älskar verkligen att köra på lite annorlunda scener för man lär sig så otroligt mycket!

Keep on joking!

Gig #28 – också en annorlunda upplevelse

14 juni, 2010

Det blir lite oordning i numreringen här eftersom det har varit en ganska hektisk period. Fjärde giget väntar ikväll på lika många dagar. Det blir nog till att höja målet jag satt på 52 gig till november (ett i veckan under första året).

Hursomhelst, i torsdags var det sommarfest på jobbet och jag uppträdde inför cirka 40 nyblivna och något förfriskade medarbetare. Det var en annorlunda känsla att gå upp inför en sån grupp. Min vana trogen var jag inte speciellt nervös inför själva uppträdandet, men givetvis fanns tankarna där om hur jobbigt det skulle kunna bli efteråt om jag hade bombat.

Nu gjorde jag som tur är inte det. Det blev snarare en smärre succé. Tack Oden för det! När jag gick upp fick jag dessutom lite hjälp av min retorikbakgrund. Jag började med att lite ironiskt förkunna att ”det här känns ju inte konstigt med tanke på att jag inte känner er än men kommer att lära känna er”, drog ett skämt om att mina närmaste arbetskamrater ”tvingat upp den nya killen” och sa sen att jag tänkte strunta i att vara rolig och istället presentera mig själv. Jag har trots allt bara jobbat där en och en halv månad och bara hunnit lära mig namnet på ett femtontal.

Tanken var att göra en variant av det gamla ”jag är ingen talare”-knepet. Idag har just det uttrycket blivit en kliché, men det användes ibland i det antika Aten och Rom av retoriker för att invagga publiken i tron att talaren talade helt från hjärtat och inte alls efter talarkonstens regler. På så sätt kan man få ett övertag genom att man sänker förväntningarna på sig själv och sedan överträffar dem mycket mer än man kunnat göra annars.

Så det knepet använde jag mig av. Kanske hade det gått bra ändå, men jag tror att det hjälpte. Eftersom alla satt och väntade på att få skratta gick jag i princip upp och sa ”vänta er inga skratt” och först efter det levererade jag skratt.

Jag hade också en rädsla över att det skulle vara barmhärtighetsskratt, men det var autentiska skratt vilket märks dels på skratten i sig, dels i reaktionerna efteråt. När folk kommer fram spontant och skakar hand och tackar med uppriktighet i tonen känns det mer äkta än när de berömmer bara för att de inte hann vika undan huvudet innan blickarna möts, om man säger så :)

Vilka erfarenheter tar jag med mig härifrån då? Efter gig som gått riktigt bra gäller det mycket att samla på sig just det som har gått bra. Jag kommer kolla på filmen och gå igenom skämt för skämt vad som funkade extra bra och vad som kan slipas och bli ännu bättre. Men det är mycket på skämtnivå när det har gått bra.

Gig som gått mindre bra, eller som Enköpingsgiget i lördags som har annorlunda förutsättningar, tar jag oftare med mig mjukare värdeerfarenheter från. Som hur man ska förhålla sig till publiken när den är annorlunda sammansatt eller om den inte skrattar och så vidare. Efter bra gig samlar jag oftare mer konkreta erfarenheter. ”Okej, det skämtet funkade kanon, men det där gick lite sämre. Kanske ska slipa lite på det.”

En annan erfarenhet att ta med är att våga gå upp! Även om det är annorlunda förutsättningar. Jag körde ju till exempel på en svensexa för ett par veckor sedan, vilket också innebar en viss nerv eftersom det känns lite konstigt att gå in i en lägenhet med tio killar som har ett fullspäckat schema  under hela dan och inte är speciellt förväntansfulla på just det jag ska göra.

Men man överlever och det är väl det jag vill ha sagt egentligen. Även om jag hade totalbombat på jobbet eller svensexan så hade det inte varit hela världen. På den andra sidan av skalan får jag med mig massor av erfarenheter från såna annorlunda gig. Erfarenheter som gör att jag växer som både komiker och människa, för vi mår bra av att utmana oss själva. Och de erfarenheterna hade jag aldrig fått om jag inte hade gått upp på dem scenerna.

Gig #30 – en annorlunda upplevelse

13 juni, 2010

Läge för en liten fanfar, det var nämligen dags för gig nummer 30 igår! Det gick av stapeln i Enköping på en campingplats inför cirka 10 vuxna, ungefär lika många barn och ett gäng i personalen, vilket gjorde det hela till en lite annorlunda tillställning. Tyvärr regnade det vilket gjorde att helgcamparna förmodligen struntade i husvagnen. Men klubben kommer köra hela sommaren och när semestrarna kommer igång på allvar och solen förhoppningsvis tittar fram tror jag att klubben har potential.

Igår var det dock en sån där kväll när man samlar mycket erfarenheter. Det var inte helt lätt att läsa av publikreaktionerna och många av oss komiker, inklusive mig, fick tänka igenom materialet ett par gånger innan med tanke på alla barn som var där.

Så här i efterhand kan jag visserligen tänka att jag kanske inte hade behövt ändra lika mycket i min akt som jag gjorde, även om en del ändringar var ofrånkomliga. Mina sexskämt är ju till exempel mer anspelningar än grova ord, så jag hade säkert kunnat kört en del av det. Som sagt, erfarenheter.

På hemvägen kom jag även på lite sköna comebacks man kan dra när skämt inte går hem, eller där mottagandet bara är ljummet. Idéer som jag förmodligen inte hade fått om det inte varit för den minst sagt blandade och ganska fåhövdade publiken.

En annan erfarenhet jag tar med mig är att man aldrig kan ha för mycket material och då gärna även ett blandat väldigt blandat material. Funderar även på att skriva ner rubriker på alla mina skämt i en lista. På det sättet kan man ha listan med sig och sedan utifrån förutsättningarna sätta ihop en akt ifall det skulle behövas något annat än standardrutinen. Det är svårt att gräva fram alla rutiner enbart med hjälp av tanken.

Ikväll blir det andra giget för arbetskamrater på fyra dagar. Fast den här gången är det bara ”arbetskamrater” som jobbar inom samma hotellkedja, inte som i torsdags då jag körde för dem som sitter på samma kontor som jag. Även om det var en upplevelse som gav många nya erfarenheter igår, förmodligen ett av de mest utvecklande gigen hittills, så ser jag fram emot att kunna köra ett mer standardgig ikväll. Dessutom har jag lite fler minuter på mig vilket ska bli kul!

Hur länge ska man köra samma material?

8 juni, 2010

Jag svarade på en kommentar som Sven gjorde och det blev en del reflekterande kring att köra samma material länge eller inte. Så jag lyfter upp de tankarna till ett eget inlägg. Har ju dessutom varit lite dålig på att skriva på sistone så på så sätt får jag nästan ett gratisinlägg ;) Tack Sven!

”Den enda som blir trött på ett material om man kör det länge tror jag i regel är en själv. Men tittar man på det jobb som ska göras så är det ju att få publiken att skratta. Helst mycket. Och kör man samma material gång på gång blir man mer och mer tight när man framför det.

Jag ser det visserligen inte alltid som samma material, för det bästa är ju om man arbetar medvetet med det och lägger till och drar ifrån. Och så ska man komma ihåg att vi håller på med en konstform som uppstår och dör i samma ögonblick som vi uttalar orden. Alltså är det aldrig samma material vi framför. Liknande, men aldrig samma. Kan hjälpa att tänka så för att inte tröttna på materialet.

Samtidigt tycker jag att man ska våga experimentera. Det har jag själv haft mycket hjälp av, att man vågar, anser jag själv. Så jag är inte som dem som förespråkar hardcore att verkligen nöta in fem riktigt tighta minuter så fort som möjligt. Säkert bra för att marknadsföra sig (det blir bra och folk kommer ihåg dig som han som pratar om att göra slut eller han som pratar om barnarbete), men samtidigt tror jag att det är bra att prova många olika vinklar, ingångar, material och så vidare.

I slutändan får man nog gå på sitt eget (förhoppningsvis) sunda förnuft :)

Är kläderna viktiga?

7 juni, 2010

Något man kanske inte alltid tänker på är allt det där som vi signalerar på andra sätt än genom det vi säger. Därför tycker retorikern i mig att det är viktigt att tänka på vad man har på sig på scen.

Dels kan scenkläderna hjälpa till att etablera vår scenpersonlighet. Om en komiker går upp på scen i jeans och urtvättad t-shirt får publiken ett helt annat intryck av komikern än om han eller hon går upp i kostym. Och är det en hon får de ytterligare ett annat intryck än om hon går upp i klänning. (Det sista gäller förvisso även om det är en man, titta bara på Eddie Izzard!)

För att få fram min scenpersonlighet, som jag vill ska ligga skapligt nära hur jag uppfattar mig själv, så brukar jag även försöka klä mig skapligt likt en stil som jag även använder privat.

Men det finns även en annan anledning till att tänka på hur man klär sig. Marknadsföring. Jag tar inte ut svängarna jättemycket, och det händer dessutom att jag tar ut svängarna en aning även privat, men jag försöker att använda lite udda men fortfarande snygga kavajer till mina slitna jeans. För att odla en egen stil. Jag kan även tänka mig att uppträda i hawaiiskjorta, vilket jag även har gjort nån gång när jag tänker efter. Det passar också min stil.

Jag tror att det är bra att dessutom försöka göra det väldigt konsekvent. Häromdagen såg jag ett videoklipp med mig själv i en skjorta som inte var som jag den stil jag brukar använda på scen och jag tyckte faktiskt att jag framstod på ett lite annorlunda sätt och att det förmodligen påverkar hela uppträdandet. Jag framstod som lite mer vardaglig. Privat kan jag använda båda klädstilarna, men jag kommer att försöka vara mer konsekvent på scen framöver.

Samtidigt vill jag inte framstå som en pajas. Jag ser det snarare som att jag vill verka lite medveten om vad jag tar på mig. Kavajerna (och andra detaljer) hoppas jag ska hjälpa till att göra mig ihågkommen och samtidigt ge en hint om att jag är lite sofistikerad, men samtidigt inte främmande för att gå utanför normen emellanåt.

För att ge ett exempel på hur viktigt det kan vara kan jag nämna mitt första ”möte” med Henrik Elmér. Det måste ha varit någon gång i mitten av 90-talet när han var med i Släng dig i brunn på tv. Han hade gul skjorta och en stor röd fluga på sig. Ett klädval som inte bara passade hans minst sagt absurda stil utan även fick mig att minnas honom. Jag har flera gånger under dessa kanske 15 år undrat var den roliga killen i den stora flugan och de skrälla färgerna tog vägen. (Okej, jag måste erkänna att jag inte följde livescenen speciellt noga innan jag själv började med stand up.) Det blev ett glatt återseende när jag fick veta att han fortfarande håller på och (mycket välförtjänt) är väldigt ansedd i branschen. Men jag är inte säker på att jag skulle ha fattat att det var samma kille om han inte haft en sån utpräglad klädstil den där första gången jag såg honom. Det etsade sig fast i mitt minne och gjorde att jag även kommer ihåg vissa fragment av skämten han körde.

Om jag ännu inte har övertygat er kan jag berätta att Hitler fick rådet av Göbbels att särskilja sig från alla andra på något sätt som en retorisk taktik. Det var på det sättet den mycket välkända Hitlermustaschen föddes. Ett mycket bra tips av herr Göbbels! Fast i övrigt tycker jag att ni ska vara restriktiva med att ta till er av Hitler & Co:s idéer.

As always, keep on joking!

Gig #27 – nytt material

4 juni, 2010
Jag bestämde mig för att testa nytt material ikväll. Kändes som att det var dags efter att ha kört en hel del på Klavér och dessutom kört väldigt mycket samma. De som är där varje vecka, det är ju några stycken, kan man tänka börjar tröttna på min vanliga akt och för mig var det värdefullt att kunna testa nytt nånstans.
Nu kommer jag absolut inte lägga min normala akt åt sidan, den är fortfarande huvudnummer. Men samtidigt tror jag att det är viktigt att hitta tillfällen att testa nytt. Annars kommer jag aldrig kunna utvidga min potentiella scentid.
Det normala, som jag kört tidigare och kommer fortsätta göra, är ju annars att slänga in nya skämt mitt i akten. Men ikväll kände jag för att testa något i princip helt nytt.
Samtidigt är jag medveten om att det verkligen är en balansgång. Att köra samma om och om igen gör att materialet flyter bättre och bättre. Dessutom finns det en liten marknadsföringseffekt i att köra samma. Man förknippas med det material man framför vilket gör att folk lättare kommer ihåg en.
Anders Celin avslutade kvällen på ett fantastiskt sätt och hade ett par synpunkter efteråt. Dels saknade han ett avslutningsskämt, vilket berodde på att det inte fanns något. Man ska inte tänka så, men ikväll kände jag att det fick gå ändå. Så det var ett överlagt brott från min sida.
Det andra tar jag dock till mig och jobbar på. Han och flera andra har nämligen tyckt att jag rör mig lite konstigt på scen, så det ligger nog en hel del i det. Under nästa veckas tre gig ska jag verkligen koncentrera mig på att röra mig 1) mindre och 2) när jag rör mig göra det mer genomtänkt.
I övrigt är jag nöjd med giget. Känns extra bra att jag vågade utmana mig och testa nytt. Nästa vecka blir det lite annorlunda gig då två av dem är företagsgig. Då blir det till att inventera och anpassa till omständigheterna. Båda gigen är dessutom lite längre, jag räknar med att köra runt tio minuter vid båda tillfällena.
Keep on joking!