Tack David Druid för stödet direkt efter. Tack också Tobias Jacobsson för snacket efteråt. Och Anna och Rune. Och Mike som förde vidare den blonda tjejens önskan om att få höra resten av giget. Och killen som kom fram och tyckte det var grymt och också ville höra slutet. Och Malin, också i publiken som också hade velat höra klart.
Det finns en första gång för allt. Idag var första gången jag stötte på en häcklare. Eller häcklare, han stod precis framför scenen och pratade med sina polare med ryggen mot mig från sekund ett. Jag kom ständigt av mig för att jag hörde hans prat hela tiden. Jag försökte kalla på hans uppmärksamhet för att han skulle inse att han störde, men han tittade bara upp och vände sig om sen igen och fortsatte. Jag gick fram med micken till honom och höll upp den mot hans mun, men han tittade bara upp, skrattade och vände sig sen om igen och fortsatte prata. När han tog upp bilnycklarna och tryckte på låsknappen och tyckte att det var synd att han inte kunde stänga av mig gav jag upp och gick av scen. Det kändes inte som att jag skulle kunna komma tillbaka, skämtet jag var mitt inne i var förstört för jag såg ingen som helst väg tillbaks in i det. Det hade varit konstigt att bara hoppa till nästa och bli lika störd där. Tråkigt, men så kändes det.
Nu tänker jag inte skylla på omständigheterna. Han var en idiot, ja. Men jag hade å andra sidan inte verktygen att hantera det. Framför allt är det nog en fråga om rutin. Vi provade faktiskt liknande situationer under kursen med Anders Celin och det var svårt redan där. På scen i skarpt läge var det dessutom annorlunda (såklart). Jag får helt enkelt försöka hitta botemedel mot liknande situationer och hoppas att jag inte får tillfälle för ofta att träna in dem på scen.
Men nu har jag varit där en gång. Jag har redan lite tankar på hur jag skulle kunna hantera det annorlunda nästa gång. Jag vet inte om det kommer att hjälpa, men gör det inte det hoppas jag att jag i alla fall kommer ett steg närmare en lösning.
Ett grymt lärorikt gig blev det i alla fall, även om skratten uteblev. Det lustiga är att när sånt här händer så vill jag bara upp på scen igen. Jag fylls av en sån jävla revanschlusta. Jag tänker ”nästa gång ska ni fanimej få se!” Det är nog en styrka.
Måste också passa på att berömma David Druid som drog igång publiken som första komiker i andra akten. Det var lärorikt att se. Publiken var delad i två läger, de som var där för att se på standupen och de som var där för att förstöra den. (Nej, det var bara en som var där för det och jag vet inte om han ens var medveten om det själv. Men det var de som var mindre intresserade eftersom det var en festival och alla var inte där för standupen.) David fångade in dem och fick igång skratten. Mycket, mycket starkt och proffsigt! Jag tittade och lärde mig förhoppningsvis något av det.
Keep on joking!
