Tänkte att jag skulle skriva lite mer om mina egna erfarenheter efter gårdagen. Något som är ganska uppenbart för mig är att jag befinner mig i ett stadium där jag letar efter min egen röst. Mitt sätt att uttrycka mig, mitt sätt att leverera skämt. Och kanske också min stil och då menar jag även i materialet. Personligen kan jag tycka att min stil kanske inte spontant känns så vågad. Hade jag varit medlem i ett pojkband känns det lite som att jag skulle ha varit den där som mammorna önskar att deras döttrar skulle vilja gifta sig med.
Men samtidigt har jag ganska mycket grövre skämt som ploppar upp i huvudet. Ofta med någon slags sexuell inriktning. Den gången jag har kört sånt material är framförallt första gången. Kanske kan jag utveckla en stil där det snälla nästan lite mesiga yttre kan hamna i konflikt ibland med saker som min karaktär inte ”borde” säga. Lite som att Seinfeldt skulle prata om avsugningar. Det skulle kunna vara kul bara för att man inte förväntar sig det. Eller som när jag såg Robin Williams uppträdande på Broadway första gången och fick se en skådis jag förknippar med halvtaskiga barnfilmer som egentligen är under hans värdighet som Flubber och kanske framför allt den snälla (men också väldigt bra) krigsfilmen Good Morning Vietnam. Det blev lite av en chock när jag såg honom prata om knark och nazister, dock på ett väldigt positivt och roligt sätt. Har alltid gillat Robin Williams även om en del filmer inte gjort honom rättvisa, men jag hade aldrig sett den sidan av honom tidigare.
Så något sånt hoppas jag att jag kanske kan utvecklas till med tiden. En ulv i fårakläder.
Något annat jag har börjat inse är att jag har en förkärlek till att bygga upp mina akter utifrån en eller flera berättelser. Kanske har det att göra med att jag tidigare ofta skrivit i skönlitterär form då jag skrivit fritt (det vill säga ej jobbrelaterat). Att se det som en berättelse ger också viss trygghet, det blir som en tråd att hänga upp skämten på, det gäller bara att hitta krokarna. Sedan gillar jag också komiker som gör det, typ redan nämnda Robin Williams (vad jag tjatar om honom nu då!) och Eddie Izzard. Även den andra Eddie, ni vet åsnan i Shrek (klicka här om ni inte vet vem jag menar) är en komiker som brukar köra lite det stuket. Han är dessutom ett bra exempel på att man kan prata om ”sitt eget liv” och ändå bygga upp en story att utgå ifrån, vilket till exempel Eddie Izzard sällan gör.
Om jag sedan en dag blir ens hälften så bra som nån av dem så kommer jag hoppa dubbelfota glädjeskutt ända från Södertälje till Stockholm med den nyinköpta högtalaren på ryggen. Men man ska ju inspireras av sina idoler och även om de är mainstream så gillar jag verkligen alla tre.
