I lördags var jag inbjuden av Erik Keding till hans engångsklubb Det var en gång en standupklubb. Trots det strålande solskenet och lördagskväll på ett ställe utan utskänkningstillstånd var salongen relativt välfylld. Det var klokt nog (speciellt under omständigheterna solsken och fotbolls-vm) inte någon jättesal och den visade sig vara alldeles lagom för att få en sån där skön intim stämning i en lokal som slapp känna sig tom.

Jag gick ut som tvåa och det kändes bra och avslappnat redan från början. Det blev en hel del material som jag inte kört in riktigt, men ändå har provat några gånger plus en helt ny rutin om poesikvällar. Den nya funkade rätt bra, men den är väldigt oslipad. Tror att den kan bli riktigt bra, men jag vill få till en mycket mer karaktäristisk karaktär, dra ner den lite i tid och få till timingen bättre.

Egentligen har jag just nu inte så mycket att säga om själva giget, jag är genomgående nöjd. Tredje gången jag körde rutinen om dödsstraff i Iran och den blir tightare och tightare.

Fick förresten ett bra råd av Martin Krantz som menade att jag sänker min egen status på ett mindre bra sätt på ett ställe. Det kommer jag ersätta med ett nytt skämt till nästa gång för det var en mycket bra synpunkt. Jag är inte speciellt kaxig på scen, men jag är inte heller någon som driver med sin egen förmåga. Förhoppningsvis märker publiken istället av en ganska självsäker självdistans.

Keep on joking!