Hursomhelst började det bra när jag körde ett par skämt som gick hem hos publiken. Men sen gick jag in på lite mer vågat material och tappade lite greppet om dem kändes det som. Jag vet inte riktigt varför eftersom det är material som brukar fungera. Det kan ha varit att jag testade en lite ny attityd på scenen. Jag försökte vara varmare som person än jag normalt är på scen. De första skämten var, trots ämnena fotbollshuliganism och gängkriminalitet, ganska gulliga medan de skämten jag tappade publiken på anspelar mer på sex.

Tack vare att de första skämten gick hem så kändes det inte direkt som någon bombning. Lite skratt fick jag också under den senare delen av giget, det dog inte helt. Men framför allt var det lärorikt och jag är ganska nöjd över att jag vågade mig på att testa lite nytt i framförandeväg, även om materialet var sånt jag kört tidigare.

Något annat jag försöker utveckla är ett avslappnat förhållningssätt till publiken. Konkret innebär det att jag försöker snappa upp sånt som händer i rummet och prata med publiken. Mycket prat blir i form av tillrop, till exempel att bara säga hej till såna som kommer in under akten eller om någon går iväg. Tanken är sedan att jag kanske kommer på något i stunden, men jag låter det vara öppet. Kommer det något så gör det, kommer det inget så gör det inte det. Just nu handlar det helt enkelt om träning som jag hoppas ska utvecklas till improvisationer över tid.

Att inte göra någon stor grej av det känns som rätt väg att gå. För det är ju den känslan jag vill uppnå på scen. Korta casual improvisationer som skapar här och nu-känsla. I torsdags sa jag något i stil med ”eller vad säger du Månfare?” till en tjej som Thomas Bonderud sagt såg ut att heta något i stil med just Månfare. Hon tittade förvånat på mig (kom tydligen inte ihåg att Thomas kallat henne det) så jag sa ”var det inte det du hette?” ”Nej, Petra”, sa hon och jag svarade ”Ja, men då var det i alla fall nära”. Det väckte viss munterhet i publiken även om det inte blev några jätteskratt, så det kändes som ett steg på rätt väg.

Ett inte jättebra gig, men skapligt och som gav massor med bra lärdomar.

Keep on joking!

En av de saker jag jobbar mest med är att försöka införa mer publikinteraktioner. De tre senaste gigen har jag förutsatt mig att prata minst en gång med någon i publiken eller kommentera något som händer i rummet. Igår på Klavér var det första gången jag hade en helt improviserad grej när jag frågade varifrån en engelsktalande kille kom ifrån (USA) och sedan sa något i stil med ”welcome mister America”. Kommentaren fick en del fniss och kanske till och med något skratt. Dessutom drog jag in en tjej som satt i publiken i akten, men det var en förberedd grej.

Annars gick det skapligt igår, jag var nöjd med giget även om ordspråksrutinen inte fick lika mycket gensvar som den fått tidigare. Jag lyckades dessutom få in ett nästan dagsaktuellt skämt om Tomas Quick som funkade bra. Kul.