Det blir lite oordning i numreringen här eftersom det har varit en ganska hektisk period. Fjärde giget väntar ikväll på lika många dagar. Det blir nog till att höja målet jag satt på 52 gig till november (ett i veckan under första året).

Hursomhelst, i torsdags var det sommarfest på jobbet och jag uppträdde inför cirka 40 nyblivna och något förfriskade medarbetare. Det var en annorlunda känsla att gå upp inför en sån grupp. Min vana trogen var jag inte speciellt nervös inför själva uppträdandet, men givetvis fanns tankarna där om hur jobbigt det skulle kunna bli efteråt om jag hade bombat.

Nu gjorde jag som tur är inte det. Det blev snarare en smärre succé. Tack Oden för det! När jag gick upp fick jag dessutom lite hjälp av min retorikbakgrund. Jag började med att lite ironiskt förkunna att ”det här känns ju inte konstigt med tanke på att jag inte känner er än men kommer att lära känna er”, drog ett skämt om att mina närmaste arbetskamrater ”tvingat upp den nya killen” och sa sen att jag tänkte strunta i att vara rolig och istället presentera mig själv. Jag har trots allt bara jobbat där en och en halv månad och bara hunnit lära mig namnet på ett femtontal.

Tanken var att göra en variant av det gamla ”jag är ingen talare”-knepet. Idag har just det uttrycket blivit en kliché, men det användes ibland i det antika Aten och Rom av retoriker för att invagga publiken i tron att talaren talade helt från hjärtat och inte alls efter talarkonstens regler. På så sätt kan man få ett övertag genom att man sänker förväntningarna på sig själv och sedan överträffar dem mycket mer än man kunnat göra annars.

Så det knepet använde jag mig av. Kanske hade det gått bra ändå, men jag tror att det hjälpte. Eftersom alla satt och väntade på att få skratta gick jag i princip upp och sa ”vänta er inga skratt” och först efter det levererade jag skratt.

Jag hade också en rädsla över att det skulle vara barmhärtighetsskratt, men det var autentiska skratt vilket märks dels på skratten i sig, dels i reaktionerna efteråt. När folk kommer fram spontant och skakar hand och tackar med uppriktighet i tonen känns det mer äkta än när de berömmer bara för att de inte hann vika undan huvudet innan blickarna möts, om man säger så

Vilka erfarenheter tar jag med mig härifrån då? Efter gig som gått riktigt bra gäller det mycket att samla på sig just det som har gått bra. Jag kommer kolla på filmen och gå igenom skämt för skämt vad som funkade extra bra och vad som kan slipas och bli ännu bättre. Men det är mycket på skämtnivå när det har gått bra.

Gig som gått mindre bra, eller som Enköpingsgiget i lördags som har annorlunda förutsättningar, tar jag oftare med mig mjukare värdeerfarenheter från. Som hur man ska förhålla sig till publiken när den är annorlunda sammansatt eller om den inte skrattar och så vidare. Efter bra gig samlar jag oftare mer konkreta erfarenheter. ”Okej, det skämtet funkade kanon, men det där gick lite sämre. Kanske ska slipa lite på det.”

En annan erfarenhet att ta med är att våga gå upp! Även om det är annorlunda förutsättningar. Jag körde ju till exempel på en svensexa för ett par veckor sedan, vilket också innebar en viss nerv eftersom det känns lite konstigt att gå in i en lägenhet med tio killar som har ett fullspäckat schema  under hela dan och inte är speciellt förväntansfulla på just det jag ska göra.

Men man överlever och det är väl det jag vill ha sagt egentligen. Även om jag hade totalbombat på jobbet eller svensexan så hade det inte varit hela världen. På den andra sidan av skalan får jag med mig massor av erfarenheter från såna annorlunda gig. Erfarenheter som gör att jag växer som både komiker och människa, för vi mår bra av att utmana oss själva. Och de erfarenheterna hade jag aldrig fått om jag inte hade gått upp på dem scenerna.