Igår var det svensexa, ovanlig situation som löste sig bra. Det märktes att de uppskattade uppträdandet och de pinsamma tystnaderna, och framför allt Den Stora Pinsamma Tystnaden som jag hade fruktat, uteblev. Otroligt viktigt att vara ännu mer personlig i sitt tilltal kände jag. Det lyckade ganska bra, men framför allt var det skönt att de skrattade åt materialet.

Så ikväll då. Premiär på Big Ben, en scen som jag har besökt i egenskap av publik ett antal gånger och gillar väldigt mycket. Efter ikväll gillar jag den även som scen att stå på. Publiken var något mindre än vanligt, kanske snodde sommarkvällen något tjugotal, men de som var där var bra med på noterna och jag kände mig helnöjd med mitt gig!

Nästa gig är på tisdag då jag fått äran att vara med i Christophers fantastiska startfält på Ego och Komikaze. Han vann ju onelinertävlingen på Komikaze tidigare i vår och fick sätta ihop sin egen kväll. Bara att han frågade mig ser jag som en stor ära!

En sån kväll blir det givetvis beprövat material så kanske jag kommer upp till typ en fjärdedel av klassen på de andra komikerna eller nåt sånt.

Sen på fredag har jag lite planer på att testa mycket nytt på Klavér. Jag känner att det är dags nu. Dessutom är ju Klavér en scen jag kör väldigt ofta på och vissa i publiken har nog sett mig ett antal gånger vid det här laget, så det känns som att jag kanske ska försöka ge dem något nytt.

Nu ska jag sova, men jag lär återkomma till gigen under den här perioden. Inte minst svensexan som var både kul och lärorik.

Men låt oss backa lite och ta det från början. Vad är ett ben? Ett ben är något som ens material både vilar mot och måste samspela med. Thomas Oredsson menar att uttryckets upphovskvinna är Babben Larsson, så vad passar bättre än att använda just henne som exempel? (Frågan var retorisk, svaret är ”inget”.)

Babben har själv sagt att hennes ben är att hon är tjock och gotlänning. Hon har även ett tredje som jag i skrivandes stund inte kommer ihåg. Runt tre stycken verkar vara ett rimligt antal för övrigt. Allt material man skriver behöver givetvis inte ha direkta kopplingar till dessa ben, men det får inte gå helt emot det. Babben kan till exempel inte skämta om att hon har svårt att hitta tillräckligt små kläder (om hon inte gör det uppenbart ironiskt), men hon kan skämta om hur svårt det är att hitta tillräckligt stora kläder. Notera att benen kan vara något fysiskt som publiken ser, men det är också vara en personlig egenskap som är svårare att upptäcka. Ibland så svår att man som komiker kanske måste lägga ganska stor kraft på att etablera den.

Som ny tycker jag att det är svårt att snabbt hitta sina ben. Det är ett sökande. Jag börjar, efter 20 gig, närma mig mina ben lite. Det finns där som någon slags känsla. Ett av benen har jag till och med namnsatt. Snäll. Men genast uppstår ett problem. I mycket av det material som jag skriver så kan jag lockas att vara lite på gränsen. Benet stämmer så till vida att jag har som mål att aldrig vara medvetet elak mot någon i publiken. Det stämmer också med mig som person i stort. Men ibland kan jag lockas att vara lite elak mot karaktärer i mina rutiner. Karaktärer som egentligen inte finns. Problemet är att det vet inte publiken. Alltså riskerar jag att dra skämt som inte stämmer med min scenpersona.

Ett annat dilemma är att jag uppfattas som snäll (och jag vill ju känna mig social när jag står på scen, det är viktigt för att det ska gå bra), samtidigt som jag börjar förstå att ett annat av mina ben är ungefär ”glimten i ögat”. Det är något jag ännu inte använt så mycket på scen. Jag skriver dilemma, men lyckas jag komma till rätta med hur jag ska agera ut det så kan jag nog komma undan med en hel del av de ”vågade” skämten också (sett ur snällhetssynpunkt). Jag kommer återigen att tänka på något Lennie Norman sa på Norra Brunn. Han sa att han kommer undan med mycket för att han har ”snälla ögon”. Alltså bör jag förmodligen försöka etablera mig som snäll och sedan låta det ligga kvar i kroppsspråk och liknande. Då kan jag nog komma undan med rätt mycket. Men jag är absolut ingen expert, teorin måste provas och omprövas på scen.

Något som är viktigt att komma ihåg är att alla som går upp på scen får en stämpel på sig och det snabbt. Samtidigt är vi betydligt komplexare varelser än vad en publik kan uppfatta på en halv minut eller så. Därför måste man väga varje skämt mot sina ben. Som nybörjare är det naturligtvis extra svårt eftersom man sällan har utvecklat, eller har haft chansen att reflektera tillräckligt, över sina ben.

Känner att inlägget blev lite spretigt, men det är ett område som jag just nu jobbar väldigt mycket med. Alltså är det inte helt klart för mig själv. Hoppas att det i alla fall väckt lite tankar kring din egen scenpersonlighet, det vill säga dina ben.

Det var dock lite detaljer som stör mig så här i efterhand. Jag missade ett par rader och jag provade inte det nya påhänget som jag hade i beredskap på ett skämt. Publiken var lite reserverad kändes det som hela kvällen, vilket gjorde att jag inte vågade. Jag ångrar mig faktiskt lite nu, för kanske hade det lyft akten lite till. Inte minst eftersom mitt tänkta tilltag hade involverat publiken ännu mer, vilket nog inte hade varit helt fel en kväll som denna.

Men det är också den stora lärdomen jag tar med från ikväll. Det är svårt att fånga upp en publik som kanske inte riktigt är på tårna av sig själva. Jag tror att det absolut bästa sättet att fånga upp en sån publik är att skaffa sig erfarenhet, erfarenhet och erfarenhet. Och material, material, material. Jag var väldigt nöjd med att jag pratade en del med publiken och jag tror att jag höll en dialogisk ton när det egentligen var monolog. Men det där riktiga lyftet lät vänta på sig till min grand finale som vid det här laget börjar bli en nästan säker applåd om jag bara framför den med energi.

I övrigt var det extra kul idag att se Lennart Bång och Sam Rexter som jag gick på Norra Brunnskursen tillsammans med. Det var tydligt att Sam hade arbetat ner sitt material så det blev mer skämtuppbyggnad och jag tycker att det var en lovande debut! Kul! Lennart har ju en hel del erfarenhet av spoken word, men sa att han såg det här som sin stand up-debut. Jag gillar verkligen hans ordflöden och jag tror att han kan utveckla en ganska unik stil med sin blandning av spoken word och stand up. Han började också väldigt stand upigt och dialogiskt för att sedan glida över snyggt till ett lite mer spoken wordaktigt framträdande. Jag vet inte om det är den vägen han vill gå, men gör han det ser jag fram emot att följa den utvecklingen!

Sedan var det kul att prata med alla sköna komiker på plats. Nu börjar det märkas att communityt inte är jättestort, man stöter på bekantingar vid varenda gig, även om man också ofta lär känna någon ny, vilket jag tycker är jättekul! open ingella

På Ego körde jag samma rutin som förra veckan på Kafé Klavér, men idag fungerade den inte alls lika bra. Det var flera som tyckte efteråt att den var ”underhållande” och det kanske den var. Folk fortsatte att lyssna och småfnissa här och var. Men när jag går upp på scen som ståuppare gör jag det för att få folk att skratta. Det gjorde de förra veckan på Kafé Klavér och dessutom mer och mer ju längre i rutinen jag kom. Men inte idag.

Varför kan man fråga sig. Min första analys säger att jag hade för dålig inlevelse på scenen. Jag hade inte hundra procent output idag, vilket jag hade förra veckan. Det som är lite lustigt var att det här var första gången jag körde om gammalt material och alla tre rutinerna fungerade sämre än första gången. Jag tror att det, även om det kan låta lite märkligt, gjorde mig mer osäker på materialet. Speciellt vad det gäller framförandet.

Här är några råd till mig själv efter kvällen:

Våga vara spontan

Idag kände jag mig inte lika spontan som jag känt mig tidigare. Även om materialet givetvis är färdigt sedan innan så måste det levereras spontant. Jag saknade den känslan redan innan jag gick upp på scen.

Försök inte pressa in materialet på en viss tid

Här tänker jag framför allt på Egorutinen. Förra gången bestämde jag själv min scentid vilket innebar att jag hade ett par minuter till på mig. Det som hänt sedan dess är att jag kapat en lång och intetsägande inledning (vilket är bra), skrivit nya skämt som jag lagt till (vilket också är bra, men problematiskt när man ska korta materialet) och skurit, skurit, skurit i det för att få ner det till fem minuter. Vissa saker var bra att skära bort, men det blev samtidigt för forcerat. Några av mina personliga favoriter var jag också tvungen att ta bort eftersom rutinen bygger på en story som också måste hänga ihop. Jag är helt säker på att det är en rutin som i rätt sammanhang kan bli hur bra som helst (vilket Kafé Klavérgiget förra veckan gav en hint om). Men den är för lång för klubbgig. Dessutom kräver den kanske lite mer kontakt med publiken så att jag kan bygga upp den successivt, vilket gör att jag scenmässigt lägger undan det tills/om jag får tillräckligt med scentid nån gång.

Lärdom: Kör kortare skämt och rutiner, gärna flera stycken, om tiden är fem minuter.

Lite beröm

Till sist måste jag också ge mig själv lite beröm. Här är det jag klappar mig på axeln för:

• Jag vågade. Det är kanske ett lite annorlunda material att köra i ett sånt sammanhang, men jag vågade utmana mig själv och testa. Det är en erfarenhet som jag kommer ha jättemycket nytta av i framtiden.
• Jag höll linjen hela vägen ut. Även om det framför allt på Ego kändes tungrott på scenen så blev jag inte desperat. Jag behöll nån slags kyla och flippade inte ur åt något håll. Jag hade förutsatt mig att köra min grej och det gjorde jag. Nu har jag testat på det och fått dem lärdomarna.

Det var en inte usel kväll, bara en mindre bra. Nu är det bara att ta nya tag och studsa upp igen!

Vad kommer jag att köra då? Just nu lutar det åt att det blir två olika rutiner. Men till skillnad från mina tre första framträdanden kommer det inte att bli helt nytt, även om det blir ganska omarbetat på sina ställen. Speciellt i början av rutinerna där jag har haft för mycket av det jag kallar dötid, det vill säga för långa och delvis onödiga setuper. Att komprimera setuperna är definitivt en av de större utmaningarna när man skriver stand up. Det gäller att få allt att hänga ihop och samtidigt få in så mycket skämt som möjligt. Det är därför jag försöker hitta krokar som jag skrev om nyligen, för att få in skämt även i setupen.

Även om jag har kört nytt varje gång hittills så är det givetvis inget självändamål. Tanken har varit att prova lite material så jag ska ha mer än bara tre minuter att arbeta med. Nu har jag kört runt 25 minuter nytt material på mina tre gånger (tack vare att en gång var ett lite längre företagsgig), så jag känner att det är dags att börja snida i det jag har. Min metod kanske kommer gå lite långsammare, jag kanske inte får fram tre klockrena minuter lika snabbt som om jag bara hade jobbat med samma material. Men å andra sidan kommer det göra mig mer flexibel om jag får fram mer bra material.

Så nu blir det till att både jobba med det gamla materialet och samtidigt skriva nytt. Har en hel del idéer som ska ner ordentligt på papperet. I och med stand upen har jag dessutom hittat en bra genre för mig att skriva i. Novellskrivande har aldrig varit riktigt min grej, en halv roman ligger på hårddisken men jag är lite för otålig för så långa texter. Låttexter har jag skrivit tidigare och det händer väl fortfarande ibland men alldeles för sällan. I stand up får jag mycket utrymme att arbeta med idéer och dessutom tar de inte överdrivet lång tid att arbeta igenom. Jag är nog lite så, jobbar hellre lite med mycket än mycket med få saker.

Dessutom så har jag numera ett till gig på schemat. Mer information om det kommer snart, men boka in den 12:e januari redan nu om du är i eller har möjlighet att ta dig in till Stockholm då. Då blir det dessutom ett lite längre framträdande av mig.