I lördags var det så dags att sätta sig i bilen och åka de åtta milen till Bålsta för gig på Stardust Comedy Club på restaurangen/nattklubben Rickards. Hade det inte varit för det ridande tjejsällskapet (nej, de hade lämnat hästarna hemma denna kväll) på runt 40 pers så hade det nog varit ganska tunt med folk. Men nu var det i alla fall skapligt.
Jag gick upp som tvåa efter Suzanne Ohlsson, och jag tror att det var nånstans mellan mitt skämt om blinda störtloppsåkare i Paralympics och när jag skämtade med några tjejer i publiken som jag insåg att det är det här jag vill göra med mitt liv! Jag har aldrig haft någon riktig sån där dröm om vad jag vill bli. Jo, kanske att bli popstjärna när jag var i tonåren. Men utöver det är det en ny känsla att faktiskt veta vad man verkligen skulle vilja. Och det känns inte heller ouppnåeligt. Av de elva gånger jag har uppträtt har det känts bra samtliga gånger utom en kväll. Och den överlevde jag ju också!
Jag började uppträdandet med några ord om hur det verkar vara skoj att vara kille i Bålsta (med tanke på att det gick åtta tjejer på varje kille i publiken typ) och höll därmed fast vid min taktik att försöka vara ”här och nu” och anknyta till publiken och det som händer i rummet minst en gång varje gig. Jag hade som sagt även ett Paralympicsskämt som jag skrivit dagen innan som fungerade jättebra. Förutom att få in lite aktualitet i materialet gillar jag också att skriva ett kortare skämt inför varje gång för att hålla skrivandet vid liv. Dessutom känns det nästan halvimproviserat när jag gör det och jag tror att det ökar närvarokänslan även i sättet jag tvingas framföra sådana skämt.
Sedan körde jag även min ordspråksrutin. Den börjar bli mer och mer slipad. Från att ha varit väldigt otajt går det bättre och bättre. Går säkert att slipa några vändor till, men det är fantastiskt att se vad som kan hända med ett material som man kör flera gånger på scen. Tror det var fjärde eller femte gången jag körde den. Mellan gångerna slipar jag på den, men även själva grejen att köra ett material på scen gör att kanterna slipas mer och mer.
Efteråt fick jag några värmande ord från Martin Lagos som tyckte att det var ”väldigt, väldigt bra” och Marcus Palm som tyckte att jag kändes väldigt avslappnad på scen och sa att han ”tror på mig som komiker”. Även om jag tror på att främst hämta kraften inifrån sig själv så är det klart att man inte är oberörd av sån uppmuntran. Tvärtom gör det att jag känner ännu mer motivation att fortsätta kämpa.
Så har jag dessutom ett nytt kortsiktigt mål. Fram till sista maj har jag just nu tillräckligt många gig för att komma upp i 16 stycken sammanlagt. Jag hoppas att jag ska hitta fyra tillfällen till så att jag innan sommaren ska ha hunnit köra 20 gånger.
