Mike Räsänen som driver både Komikaze på Ego och den mycket matnyttiga komikaze.se gav mig uppslaget att skriva om vem jag är och vilka ben jag bygger min stand up på. Ben kan sägas vara ett antal personkaraktäristika som man utgår ifrån. Alltså kräver det en hel del självreflektion att hitta sina ben. Det kan också ta tid och jag kan säga att jag närmar mig men inte riktigt har helkoll på vilka mina ben är. Men det är bland annat därför som det lämpar sig så väl för den här bloggen. Dels får jag en chans att fördjupa mig kring mina ben, dels är det något alla nybörjare bör fundera en hel del kring. Dock är ämnet ganska stort, så jag kanske rentav delar upp det på flera inlägg. Om inte annat lär jag återkomma till ämnet längre fram.
Men låt oss backa lite och ta det från början. Vad är ett ben? Ett ben är något som ens material både vilar mot och måste samspela med. Thomas Oredsson menar att uttryckets upphovskvinna är Babben Larsson, så vad passar bättre än att använda just henne som exempel? (Frågan var retorisk, svaret är ”inget”.)
Babben har själv sagt att hennes ben är att hon är tjock och gotlänning. Hon har även ett tredje som jag i skrivandes stund inte kommer ihåg. Runt tre stycken verkar vara ett rimligt antal för övrigt. Allt material man skriver behöver givetvis inte ha direkta kopplingar till dessa ben, men det får inte gå helt emot det. Babben kan till exempel inte skämta om att hon har svårt att hitta tillräckligt små kläder (om hon inte gör det uppenbart ironiskt), men hon kan skämta om hur svårt det är att hitta tillräckligt stora kläder. Notera att benen kan vara något fysiskt som publiken ser, men det är också vara en personlig egenskap som är svårare att upptäcka. Ibland så svår att man som komiker kanske måste lägga ganska stor kraft på att etablera den.
Som ny tycker jag att det är svårt att snabbt hitta sina ben. Det är ett sökande. Jag börjar, efter 20 gig, närma mig mina ben lite. Det finns där som någon slags känsla. Ett av benen har jag till och med namnsatt. Snäll. Men genast uppstår ett problem. I mycket av det material som jag skriver så kan jag lockas att vara lite på gränsen. Benet stämmer så till vida att jag har som mål att aldrig vara medvetet elak mot någon i publiken. Det stämmer också med mig som person i stort. Men ibland kan jag lockas att vara lite elak mot karaktärer i mina rutiner. Karaktärer som egentligen inte finns. Problemet är att det vet inte publiken. Alltså riskerar jag att dra skämt som inte stämmer med min scenpersona.
Ett annat dilemma är att jag uppfattas som snäll (och jag vill ju känna mig social när jag står på scen, det är viktigt för att det ska gå bra), samtidigt som jag börjar förstå att ett annat av mina ben är ungefär ”glimten i ögat”. Det är något jag ännu inte använt så mycket på scen. Jag skriver dilemma, men lyckas jag komma till rätta med hur jag ska agera ut det så kan jag nog komma undan med en hel del av de ”vågade” skämten också (sett ur snällhetssynpunkt). Jag kommer återigen att tänka på något Lennie Norman sa på Norra Brunn. Han sa att han kommer undan med mycket för att han har ”snälla ögon”. Alltså bör jag förmodligen försöka etablera mig som snäll och sedan låta det ligga kvar i kroppsspråk och liknande. Då kan jag nog komma undan med rätt mycket. Men jag är absolut ingen expert, teorin måste provas och omprövas på scen.
Något som är viktigt att komma ihåg är att alla som går upp på scen får en stämpel på sig och det snabbt. Samtidigt är vi betydligt komplexare varelser än vad en publik kan uppfatta på en halv minut eller så. Därför måste man väga varje skämt mot sina ben. Som nybörjare är det naturligtvis extra svårt eftersom man sällan har utvecklat, eller har haft chansen att reflektera tillräckligt, över sina ben.
Känner att inlägget blev lite spretigt, men det är ett område som jag just nu jobbar väldigt mycket med. Alltså är det inte helt klart för mig själv. Hoppas att det i alla fall väckt lite tankar kring din egen scenpersonlighet, det vill säga dina ben.
Tack Sven!
”