Men låt oss backa lite och ta det från början. Vad är ett ben? Ett ben är något som ens material både vilar mot och måste samspela med. Thomas Oredsson menar att uttryckets upphovskvinna är Babben Larsson, så vad passar bättre än att använda just henne som exempel? (Frågan var retorisk, svaret är ”inget”.)

Babben har själv sagt att hennes ben är att hon är tjock och gotlänning. Hon har även ett tredje som jag i skrivandes stund inte kommer ihåg. Runt tre stycken verkar vara ett rimligt antal för övrigt. Allt material man skriver behöver givetvis inte ha direkta kopplingar till dessa ben, men det får inte gå helt emot det. Babben kan till exempel inte skämta om att hon har svårt att hitta tillräckligt små kläder (om hon inte gör det uppenbart ironiskt), men hon kan skämta om hur svårt det är att hitta tillräckligt stora kläder. Notera att benen kan vara något fysiskt som publiken ser, men det är också vara en personlig egenskap som är svårare att upptäcka. Ibland så svår att man som komiker kanske måste lägga ganska stor kraft på att etablera den.

Som ny tycker jag att det är svårt att snabbt hitta sina ben. Det är ett sökande. Jag börjar, efter 20 gig, närma mig mina ben lite. Det finns där som någon slags känsla. Ett av benen har jag till och med namnsatt. Snäll. Men genast uppstår ett problem. I mycket av det material som jag skriver så kan jag lockas att vara lite på gränsen. Benet stämmer så till vida att jag har som mål att aldrig vara medvetet elak mot någon i publiken. Det stämmer också med mig som person i stort. Men ibland kan jag lockas att vara lite elak mot karaktärer i mina rutiner. Karaktärer som egentligen inte finns. Problemet är att det vet inte publiken. Alltså riskerar jag att dra skämt som inte stämmer med min scenpersona.

Ett annat dilemma är att jag uppfattas som snäll (och jag vill ju känna mig social när jag står på scen, det är viktigt för att det ska gå bra), samtidigt som jag börjar förstå att ett annat av mina ben är ungefär ”glimten i ögat”. Det är något jag ännu inte använt så mycket på scen. Jag skriver dilemma, men lyckas jag komma till rätta med hur jag ska agera ut det så kan jag nog komma undan med en hel del av de ”vågade” skämten också (sett ur snällhetssynpunkt). Jag kommer återigen att tänka på något Lennie Norman sa på Norra Brunn. Han sa att han kommer undan med mycket för att han har ”snälla ögon”. Alltså bör jag förmodligen försöka etablera mig som snäll och sedan låta det ligga kvar i kroppsspråk och liknande. Då kan jag nog komma undan med rätt mycket. Men jag är absolut ingen expert, teorin måste provas och omprövas på scen.

Något som är viktigt att komma ihåg är att alla som går upp på scen får en stämpel på sig och det snabbt. Samtidigt är vi betydligt komplexare varelser än vad en publik kan uppfatta på en halv minut eller så. Därför måste man väga varje skämt mot sina ben. Som nybörjare är det naturligtvis extra svårt eftersom man sällan har utvecklat, eller har haft chansen att reflektera tillräckligt, över sina ben.

Känner att inlägget blev lite spretigt, men det är ett område som jag just nu jobbar väldigt mycket med. Alltså är det inte helt klart för mig själv. Hoppas att det i alla fall väckt lite tankar kring din egen scenpersonlighet, det vill säga dina ben.

Anledningen till att oneliners är så bra att behärska är enkel. De är ett bra sätt att komprimera skämt. Att öva sig på oneliners är dessutom ett bra sätt att öva sig i att få till mer slagfärdiga punchlines.

Vad är då en oneliner? En oneliner är ett skämt som innehåller både setup och punchline i en och samma mening, eller möjligtvis två korta meningar. Ett väldigt kort skämt helt enkelt. Alltså kan man fortfarande tänka i termer av ”vad behöver lyssnaren få veta för att förstå skämtet?” och ”vad är själva skämtet?”. Sedan ska man skära bort allt, allt, allt som inte behöver vara med. Enkelt? Nej, det är jättesvårt, men som sagt en väldigt bra konst att behärska.

Något som dock är enkelt är att lägga upp egna övningar för att skriva punchlines. På kursen i söndags med Anders Celin fick vi till exempel som övning att skriva oneliners som startade med tänkbara kombinationer av meningen ”hon/han är så kraftig/arg/lycklig/kåt/gammal att … ” På Norra Brunnkursen fick vi liknande övningar, som att skriva oneliners på börjor som ”Varför är … ?”, ”Om … är (kan, vet, har, vill etc) … så är väl … ?” Ja, ni förstår konceptet.

Man kan också välja ett tema att skriva oneliners på. Till exempel relationer, barnarbete, tv-spel … eller precis vad som helst annat.

Tänk på att det är en övning. Det behöver inte bli bra, men försök att skriva många. Det är så man lär sig. Man kan också försöka hitta associationer och sedan skriva ett antal oneliners som landar i den associationen. Jag skrev till exempel ett antal oneliners till inledningen ”han var så tjock att … ” med associationen dragningskraft och fick fram exempel som:

• Han var så tjock att vi brukade kasta sudd mot honom för att se om de skulle gå in i omloppsbana runt honom. Det gjorde de.
• Han var så tjock att tjejerna inte drogs till honom på grund av hans psykiska utan hans fysiska dragningskraft.
• Han var så tjock att han inte drogs till jorden, jorden drogs till honom.

Ja, ni fattar. Skriv tio oneliners till samma associationsord så är chansen stor att en eller kanske två är riktigt bra.

Och framför allt, ha kul när du skriver!

Vad tar jag med mig för lärdomar då? Innan jag gick på fick jag för mig att jag skulle Googla på Åkersberga och det var ett bra beslut. På wikipedia hittade jag småorter runt Åkersberga varav jag använde mig av Stava (folkmängd 264 personer). Stavaskämten gav en skön här och nu-känsla.

Så, Lärdom 1: Lägg tio minuter på att läsa på om stället du uppträder på. Speciellt om det inte är inne i Stockholm. Där får man kanske använda nyheter eller nåt istället. (Om någon har förslag på hur man skapar samma effekt i en storstad, förutom att kommentera sånt som händer i salongen och liknande, kommentera gärna i kommentarsfälten!)

Lärdom 2: Jag är normalt ingen scenpersonlighet som kan svinga mig med runda ord eller alltför grova skämt, inklusive våld. I alla fall inte om jag antyder att jag utför våldet. (Eventuellt kan jag komma undan med att bli utsatt för diverse mindre trevliga upplevelser.) Men idag var jag äldre än målgruppen och kom därför från en annan status än normalt. Som vuxen, men samtidigt inte för vuxen, såg publiken upp lite till mig. Samtidigt är de i en ålder där sex fortfarande är tabu men också extremt spännande. Därför kunde jag använda ordet ”knulla”, vilket jag normalt kanske inte skulle komma undan med. Nu blev det skratt bara för att jag använde just det ordet. Skämtet i övrigt skrev jag på plats och i det drev jag med mig själv. Nu säger jag inte att man ska använda såna ord bara för användandets skull. Jag tror visserligen att man kan få många skratt genom att chocka publiken, men det är inte den typen av komiker jag vill vara. (Har dock full respekt för alla typer av komiker, vilken väg de än väljer, om de får  publiken att skratta.) Vad jag vill komma fram till är att man som komiker kan ha olika roller beroende på vilken publik man uppträder inför. Och sådant man kommer undan med inför en publik kommer man kanske inte undan med inför en annan. Alltså; se till att känna publiken!

Idag körde jag ungefär tolv minuter, vilket var kanske fyra minuter för länge. Det blev lite svajigt på slutet, vilket i och för sig också kan ha berott på att jag missberäknade hur en rutin skulle tas emot. Jag chansade och den fick en del skratt, men inte några jätteskrattsalvor. Den tog kanske två minuter. Resterande svajiga två minuter berodde mest på orutin och att jag inte var helt säker i materialet på alla ställen. De var utspridda över hela framträdandet och märktes förmodligen inte så mycket för publiken. Rutin är alltså ett stort nyckelord i det sammanhanget.

För övrigt tar jag med mig att jag pratade en del med publiken idag, vilket gick väldigt bra. Som sagt, en seger. En sån där kväll som gör stand up till det roligaste som finns!

Många roliga och väldigt trevliga komiker uppträdde ikväll och min gamla kurskamrat Niklas Dufåker från kursen på Norra Brunn var konfrencier. En roll som jag tycker att han skötte med bravur. Det var kul att se honom i en lite annorlunda roll än jag sett honom vid ett par tillfällen förut och ännu roligare att det gick så bra.

Min egen insats då? Jag börjar nästan känna mig som en tjatig PR-människa, men jag är väldigt nöjd igen. Jag tror att denna nöjdhet beror mindre på självgodhet och mer på att jag känner att jag utvecklas för varje gång. Christopher, som också uppträdde idag och som jag hade äran att varva ner efteråt tillsammans med över ett glas öl och en god skaldjurspasta, satte fingret rätt bra på spiken (ett nytt ordspråk) när han sa att han tyckte att jag var mycket jämnare nu. Själv känner jag att jag har höjt både min lägsta och min högsta nivå. Differensen mellan topp och botten är kanske ungefär lika stor … nej, föresten, det är den inte för jag är bättre på att skriva skämt med mindre ord nu. Jag har helt enkelt höjt både min undre och övre gräns. Punkt! Dessutom jättekul att det efter de båda sista gigen har kommit fram kollegor spontant och berömt!

Förutom min egen insats var det extra kul att se Christopher idag. Vi har inte gigat ihop på ett tag nu och det har verkligen gått framåt där. Christopher har ju en bakgrund inom teatern och det är helt klart en fördel. Dock kan det bli lite ”teatraliskt” med en sådan bakgrund, vilket man kan se även på andra tycker jag. Christopher är dock en bra bit in i genren stand up redan tycker jag. Mindre monolog och mer dialog skulle man väl kunna sammanfatta det hela. (Jag hoppas att du förlåter ”recensionen”, Chris! Och om inte så ha i alla fall i åtanke att det bara är positiva saker jag har att säga för bra har blivit ännu bättre!)

Tycker också att den gamla bekantingen Isak Samuelsson har gått framåt. Sedan var det kul att se ”den nya killen” med ett spanskklingande namn som körde sin fjärde gång och påminde en hel del om Steven Wright i stilen. Klockrena oneliners uppradade på varandra. Kändes mycket lovande!

En mycket trevlig kväll tillsammans med mycket trevliga komiker!

Lennie börjar med att berätta att han egentligen bara har en enda riktigt värdefull egenskap på scen, hans stora sociala kompetens. (Nu tror jag inte att det är riktigt sant att det är hans enda värdefulla egenskap, men det var vad han själv sa i all blygsamhet.) Detta gör att han enkelt kan samtala med vem som helst när som helst och det gäller även när han står på scen.

Här berättar Lennie att han ser varje publik som en enda person. Det första han gör är därför att försöka få en känsla för vad det är för person, ett arbete som brukar börja redan innan giget. Något som, förutom det Adde tog upp, gör det väldigt viktigt att vara på plats och titta på de andra komikerna innan man kör. Förutsatt att man inte går upp först vill säga, vilket ju är något som vi rookiesar kan råka ut för. Ett annat knep han använder sig av är att lyssna på ljudet när han går upp. Om det är högt jubel eller en artig applåd skvallrar om olika typer av publik.

När Lennie känt av publiken försöker han att hitta rätt förhållningssätt till den ”personen”. Han menar att rookies ofta möts av misstänksamhet och att vi som är nya har ett minus i det. Vi ställs inför en upp till bevis-situation som mer etablerade komiker inte råkar ut för lika ofta, något som Lennie tycker är orättvist. När man har fått den rutin som gör att man kan hantera den situationen bra så behöver man sällan den skillen längre. Samtidigt ska sägas att både Adde och Lennie inte tycker att man ska vara rädd för publiken, för den vill trots allt att du som ståuppkomiker ska lyckas och är nästan alltid, trots misstänksamhet ibland i början, beredd att försöka hjälpa dig att lyckas.

Lennie ser som sagt publiken som en person. Det händer dock att publiken har flera dominerande grupper som samtidigt är väldigt olika varandra. Ett exempel skulle kunna vara ett gäng dagisfröknar och ett gäng byggnadsarbetare. Detta menar Lennie är bland det värsta man kan ställas inför som ståuppkomiker. De kvällarna menar han kan vara riktigt knepiga. Hur man ska hantera den situationen är inte lätt att ge något enkelt svar på. Men ett tips, som även gäller generellt, är att det är bra att prata med publiken. Gärna genom att ställa konkreta frågor. På så sätt kan man leda in publiken på ämnen som är relevanta för dem.

Nytt material?

Diskussionen om hur länge man kan köra ett material kommer upp. Lennie berättar att han bland annat uppträtt med Eddie Izzard och då frågade honom samma fråga. Izzard svarade att han har kört vissa delar av sitt material i 15 år och det fungerar fortfarande. Det tar han som ett bevis på att han är en bra berättare. Och i det finns det en viktig aspekt på frågan. Lennie menar att materialet hela tiden förändras lite grann eftersom förutsättningarna för mig som berättare förändras. Man blir till exempel äldre. Det gör att materialet automatiskt förändras lite hela tiden. Här börjar språkmänniskan och retorikern i mig fundera kring vad som gör en text till en text egentligen och när det egentligen slutar vara samma text som tidigare, men det ska jag bespara dig kära läsare!

Lennie är inte rädd att frångå sitt material eller att improvisera. Men outen på en improvisation brukar han ha klar och dessutom brukar han ha någon eller några nödouter ifall han inte kan ta sig fram till den out han tänkt sig. Han menar att det är viktigt att ha en plan för vart han vill någonstans. Men han är inte heller rädd för att klippa mitt i ett material och leta sig in i något nytt om det inte funkar. Han menar att om du har en plan upplagd så är det också lättare att byta och göra något annat om du skulle behöva det.

Sänk tempot om du blir stressad

Det händer att även en så rutinerad räv som Lennie Norman kan känna sig stressad på scen över uteblivna reaktioner. Lennies tips i ett sådant läge är att istället för att höja pitchen på rösten och prata fortare, som är den naturliga reaktionen för de flesta, ska du om du märker att du är stressad tänka på att prata långsammare och tystare. På det sättet har du chansen att få tillbaka lyssnare du har tappat, helt enkelt genom att det krävs större koncentration hos publiken. Har du tur kan det till och med leda till att de i publiken som du fortfarande har kvar hyssjar dem som pratar om annat för att höra vad du säger.

Skriv material för ja-svar

Det finns alltid frågor som många i publiken svarar ja på. Ett tips Lennie ger är att skriva material på de ämnena och han nämner ämnen som tatueringar, barnfamiljer och träning som exempel. Ämnen som många har någon slags personlig relation till.

Några andra tips som Lennie delar med sig av är:

• Övergångar är viktiga att jobba med. De behöver inte vara fantastiska, men det bör kännas naturligt att man kommer in på ett ämne. Utgå från ditt eget tilltal när du gör övergångarna.
• Lennie brukar jobba mycket med sina punchlines, inte minst för att hitta en rytmik i dem som fungerar. Vägen fram till dem brukar däremot vara lite lösare utstakad.
• Prata från samma ”nivå” som publiken.
• Försök skapa en känsla av att det du säger är improviserat.
• Ta ordentlig kontakt med publiken i början. Våga blotta dig lite, det ger respekt hos publiken.
• Försök ha något budskap för publiken att ta med sig hem. Det behöver inte vara något världsomvälvande, men du bör i alla fall försöka säga något, det ger om inte annat ditt uppträdande ett annat djup.
• Du måste inte sluta med att få publiken att asgarva. Våga sluta i en låg klang om det är där ni hamnar.

Innan Lennie går ger han oss på kursen något som i alla fall jag tog med mig hem, liksom så mycket annat av allt klokt han sa: Varje kväll är en ny jävla match. Bara för att det gick bra igår kan man inte slappna av utan det är bara på det igen med full satsning.

En av de saker jag jobbar mest med är att försöka införa mer publikinteraktioner. De tre senaste gigen har jag förutsatt mig att prata minst en gång med någon i publiken eller kommentera något som händer i rummet. Igår på Klavér var det första gången jag hade en helt improviserad grej när jag frågade varifrån en engelsktalande kille kom ifrån (USA) och sedan sa något i stil med ”welcome mister America”. Kommentaren fick en del fniss och kanske till och med något skratt. Dessutom drog jag in en tjej som satt i publiken i akten, men det var en förberedd grej.

Annars gick det skapligt igår, jag var nöjd med giget även om ordspråksrutinen inte fick lika mycket gensvar som den fått tidigare. Jag lyckades dessutom få in ett nästan dagsaktuellt skämt om Tomas Quick som funkade bra. Kul.

Har också hunnit analysera mitt senaste uppträdande lite närmare och måste säga att det känns väldigt positivt. Känner att jag gör framsteg och det är en fantastisk känsla. Efter giget på UngaTur i Kärrtorp kände jag att jag bland annat ville jobba med rösten. Den känns ibland inte helt naturlig. Efter giget på Klavér i tisdags kändes det redan mycket bättre, mycket tack vare att jag bara var uppmärksam på det tror jag. Den blev lite svajig några sekunder mot slutet, men det var egentligen inget som störde helheten. Dessutom var det i setupen till en av mina starkaste punchlines så jag tror inte att det var så många som reagerade på det.

Känner också att jag börjar hitta fram till en akt att utgå ifrån. Något jag måste jobba med är dock att komma igång snabbare. Nu senast var det lite ljummet under 40 sekunder innan jag ens kom igång med mitt material. Då var inledningen lite svävande även på planeringsstadiet, men jag tror att jag har en mer distinkt inledning på gång efter lite omskrivningar. Ska bli kul att testa nästa gång!

Sedan är det Norra Brunn med bland annat min läromästare Isak Jansson, Özz Nujen som var stark avslutare på Blue Moon Bar förra fredagen och Ann Westin som jag tyckte bara blev roligare och roligare när jag såg henne på Bio Rio för nån månad sen.

Både Norra Brunn och Stockholm Live drar igång uppträdandena klockan åtta och kör cirka två timmar. Tyvärr kommer jag inte iväg på någon av de här stand uperna, men har ni vägarna förbi och saknar planer för kvällen tycker jag att ni ska passa på. Tror att det blir två toppenarrangemang!

Och bor ni inte i Stockholm kan jag rekommendera kanal 5:s hemsida där du kan se RAW – ofta väldigt bra -och Roast på Berns som inte riktigt är min smak ofta, men med vissa guldkorn. Missa inte avsnitten när Peter Wahlbeck är med! Kan även ses på youtube så slipper ni reklamen och kan välja att bara titta på era favoriter. Peter Wahlbeck, som ni säkert redan har förstått är en personlig favorit, uppträder för övrigt på Blue Moon Bar 27/11. Stockholmsbor missa inte!